I det senaste valet ökade valdeltagandet. Det har sedan 1973 bara skett i de val som har lett till ett borgerligt maktövertagande: 1976, 1991 och 2006.

Spännande val med tydliga politiska alternativ leder till att fler väljare tycker att det är värt besväret att gå och rösta.

Men valåret var också början till slutet på den högspänning som har präglat svensk politik under sju gyllene år. En mycket kort resumé: 2001 var Sverige ordförande i EU, 2002 var det riksdagsval och 2003 fick ja-sidan stryk i folkomröstningen om EMU.

2004 var det EU-val och den borgerliga alliansen bildades. 2005 lyfte alliansen i opinionen och enades om en ekonomisk politik, 2006 vann de borgerliga valet och 2007 sjösatte den nya regeringen sin jobbpolitik.

Och när Jan Björklund blev fp-ledare i september i fjol fanns ingen av partiledarna från nyåret 2001 kvar.

Efter de här sju feta åren för alla politiskt intresserade väntar nu ett ganska magert. Bara tre partier har kongress i år, vänsterpartiet, miljöpartiet och kristdemokraterna. Det väntar inga givna partiledarbyten vilket kanske särskilt Lars Ohly och Göran Hägglund är tacksamma för.

Dessutom är det regeringens avsikt att sluta utmana väljarna ideologiskt. ”Det gör ont” är ju regeringens populäraste förklaring till att svenskarna inte uppskattat de borgerliga förändringarna av politiken.

Finansminister Anders Borg har under hösten markerat att regeringen i princip är färdig med åtstramningar och skattesänkningar, alltså huvudingredienserna i jobbpolitiken, och att det nu är dags att satsa pengar på välfärden.

Om finansministerns linje får genomslag väntar nu alltså tre år med en tävlan mellan blocken om vem som är bäst på välfärdsfrågor, och mest generös med skattepengarna.

Det finns gigantiska statliga överskott, och en försvagad konjunktur gör det lättare för regeringen att spendera utan att risk för överhettning och inflation. Pengar kommer att regna över skola, förskola, vård och pensionärer.

Några stridsfrågor ligger redan på bandet och går inte att stoppa. Frågan om könsneutrala äktenskap kommer att plåga kristdemokraterna och regeringen redan under våren. Det går inte att undvika kärnkraftsfrågan länge till, och den splittrar båda blocken.

Men ideologisk försiktighet kommer alltså att utmärka regeringen, och med nästan tre år kvar till nästa val är pressen minimal på socialdemokraterna att redan nu presentera nya positioner som riskerar att stöta bort väljare.

Mellanvalår bör ägnas åt alliansbyggnad och politiska relationer, och strategiskt slarv kommer att bestraffas hårt i nästa val. Fredrik Reinfeldt sa i en julintervju i SvD att allianssamarbetet ska få en nystart i år, och Mona Sahlin kommer att förbereda ett eventuellt rödgrönt maktövertagande 2010.

För toppolitikerna väntar alltså hårt jobb internt, men offentligt brukar ideologisk avspänning ge mer utrymme för utveckling av image och pr. Så var det år 2000, det sista året före den gyllene sjuårscykeln.

Det första året på 2000-talet var odramatiskt inrikespolitiskt men statsminister Göran Persson blev oväntat snudd på folkkär genom att vara personlig i ett tv-program om OS i Sydney. Hans popularitet kulminerade året efter när Sverige var ordförande i EU.

I sommar går OS i Peking och i år tänker statsministern åka till Kina. Planen är att prata klimat som en förberedelse för nästa års svenska ordförandeskap i EU. Fredrik Reinfeldt skulle inte heller tacka nej till folkets kärlek.

Göran Eriksson

08-13 56 17

goran.eriksson@svd.se

Fler artiklar