På tisdag i nästa vecka lägger regeringen förslag om både kärnkraften och försvaret, två områden där politiken länge har förankrats på båda sidor om blockgränsen.

I energipolitiken kraschade samtalen förra veckan, och det mesta pekar på att samma sak händer med försvaret. Decennier av blocköverskridande samarbete går därmed i graven, och ersätts av en mer polariserad politik.

Det är paradoxalt eftersom den mest påtagliga förändringen i svensk politik de senaste åren är att Moderaterna har rört sig mot mitten.

I fredags kunde SvD berätta att Moderaterna nu ansluter sig till ännu en princip, som partiet tidigare har fördömt: könskvotering.

”Jag tror att kvotering leder alldeles fel och det nedvärderar de kvinnor som kommer fram. De behandlas som kvotkvinnor, inte som individer som på egen kompetens kommit fram”. Så uttolkade dåvarande partiledaren Carl Bildt partilinjen valåret 1998.

Det där var under Gammelmoderaternas dagar. Några dagar före den internationella kvinnodagen 2009 förklarar alltså partisekreteraren Per Schlingmann varför valsedlarna ska kvoteras inför valet 2010.

”Vi ska aktivt krossa de glastak som finns och öppna upp partiet för människor med olika erfarenheter och få en bättre könsbalans”. Den gamla partiparollen om att kompetens går före kön har forslats till Moderatmuseet.

Bakgrunden är enkel valmatematik. Moderaterna gjorde 2006 ett sämre val bland kvinnor än bland män. För att rätta till balansen prioriterar partiet rekrytering av kvinnliga väljare, särskilt sådana som jobbar i den offentliga sektorn.

Och fler kvinnliga politiker är ett sätt att attrahera kvinnoröster, enligt Moderaterna.

Socialdemokraterna och flera andra partier började tillämpa ”varannan damernas” på valsedlarna redan 1994. I och med Moderaternas formella anslutning är jämn könsfördelning nu en mycket stark norm i svensk partipolitik.

Varvade listor verkar fungera i riksdagsvalen, och spilla över på områden där det är lätt att räkna huvuden. 2006 gick drygt 47 procent av riksdagsplatserna till kvinnor. Sju utskottsordförande i riksdagen är kvinnor, nio är män. Av regeringens 22 ministrar är tio kvinnor.

Enligt en kartläggning av Sveriges Radios Ekoredaktion i början av året hade fler kvinnor än män fått statliga toppjobb av den borgerliga regeringen.

Resultat blir alltså ofta ungefär det som politikerna säger sig eftersträva. Men på vissa områden är bilden en annan.

Exempelvis har statsminister Fredrik Reinfeldt bytt ut sina statssekreterare Ulrica Schenström och Nicola Clase mot två män: HG Wessberg och Gustav Lind.

Och Mona Sahlin har sedan hon blev S-ledare bytt ut två kvinnor i sin innersta krets. Partisekreteraren Marita Ulvskog har ersatts av Ibrahim Baylan och gruppledaren i riksdagen Britt Bohlin har efterträtts av Sven-Erik Österberg.

Sahlins könsrockader innebär att det nu finns en blocköverskridande könsstruktur på tre politiskt centrala poster. Allianspartierna och Socialdemokraterna har idag bara män som partisekreterare, ekonomisk-politiska talesmän och gruppledare i riksdagen.

Som det ofta var före blockpolitikens renässans är det Vänsterpartiet och Miljöpartiet som skiljer ut sig. Båda har kvinnor på motsvarande poster, även om miljöpartiet har två gruppledare, en av vardera könet.

Det är viktiga positioner, men könsfördelningen brukar inte uppmärksammas. Kanske förklarar det varför allianspartierna och Socialdemokraterna inte har några kvinnor på de här uppdragen.

Göran Eriksson

08-13 56 17

goran.eriksson@svd.se

Fler artiklar