Kapitel 1: Regeringsfrågan: ”Ett plus ett plus ett plus ett ska vara minst fem. Helst sex.”

Tuvorna lyser röda. Tillväxten är god på Olofssons maktskifte i Högfors, hygget. I alla fall när det gäller lingonen. Lite sämre ställt är det med några av de tallar som de borgerliga parti–ledarna planterade i augusti 2004. Fredrik Reinfeldts har fått sig en törn. Göran Hägglunds ser lite vissen ut. Jan Björklunds har fortfarande inte vuxit i kapp.

– Vi hade renar här uppe ett år, då var vi lite oroliga att de skulle nofsa i sig plantorna, berättar Maud Olofsson med munnen full av bär.

Inte heller i opinionen skjuter det fart för alliansen. Ingen regering har efter ett maktskifte tappat så mycket väljarstöd som Reinfeldts. I den senaste väljarbarometern från Sifo ligger de borgerliga fortfarande nästan 15 procentenheter efter den rödgröna oppositionen.

– Vi har genomfört strukturreformer som har varit tuffa, lyder för–klaringen från partisekreterare Erik Ullen–hag (fp).

Maud Olofssons make Rolf står för skötseln av tallarna, berättar centerpartiledaren på knä i lingonriset och förklarar att den som planterar ett träd ”tänker på framtiden”.

Men vårdandet av alliansen har hamnat i skymundan. I höst tar de borgerliga nya tag för att få fart på samarbetet. Taktiken är klar: det blir arbetsgrupper efter välkänd modell och alliansvänner ska kunna engagera sig för borgerligheten utan att gå med i ett parti. Det finns långtgående tankar på en gemensam stab.

– Ett plus ett plus ett plus ett ska vara minst fem. Helst sex, säger parti–sekreterare Lennart Sjögren (kd).

En kort promenad från hygget ligger familjen Olofssons gård. Det var hit centerpartiledaren bjöd parti––-ledar–kollegerna för att bilda alliansen. Det blev ett massmedialt ståhej där på gårdsplanen. Helt enkelt en pr-succé.

– Högforsmötet kommer alltid att vara en viktig händelse i svensk politik, säger Maud Olofsson nöjt.

Hon bjuder på kaffe och hembakad rulltårta. Sensommartrötta humlor tumlar runt bland kopparna. I helgen hoppas Maud Olofsson kunna ge sig ut i skogen och plocka lingon efter en intensiv period av budgetförhandlingar.

Den senaste tiden har dagspolitiken dominerat för regeringen. Men redan när Maud Olofsson och hennes gäster satt vid köksbordet 2004 var siktet inställt på att vinna även 2010 års val.

– Det var väldigt levande att vi skulle kunna få möjlighet att sitta längre.

Alliansen är fortfarande ett trumfkort i kampen om väljarna, enligt de borgerliga partistrategerna. Fyrpartiregeringen har hållit sams och redan i halvtid genomfört stora delar av sitt valmanifest.

Enligt partisekreterare Per Schlingmann (m) förändrades grunderna i svensk politik när alliansen bildades.

– Man röstar inte längre bara på partier som efter ett val berättar vad de vill göra. Numera röstar man på regeringsalternativ som före valet berättar vad de vill göra.

Statsvetarna ger Per Schlingmann rätt: regeringsfrågan blir avgörande inför nästa val.

– Den har alltid varit central. Det kommer den att bli nu också, säger Tommy Möller, professor i statsveten–skap vid Stockholms universitet.

Det handlar om vilket förtroende svenskarna känner för de borgerliga partierna kontra de rödgröna.

– Det är inte osannolikt att den borgerliga alliansen kommer att framstå som trovärdig när det gäller förmågan att samarbeta och möjligen också att regera.

Men, påminner Tommy Möller, förtroendefrågan rymmer också mer ”subtila” ingredienser som politiska affärer.

Erik Ullenhag är optimistisk. Han talar om ett ”historiskt” läge där borgerligheten kommer att uppfattas som mer regeringsduglig än ”vän–-ster–gänget”.

– Ska man vara ärlig så har det väl aldrig skett förr.

Partisekreterare Marita Ulvskog (s) tycker inte att läget har förändrats. Regeringen saknar ”handlag”.

– Den här konstellationen är inte tillräckligt mogen för sin uppgift. Det gäller allt från stort till smått, de vet inte hur man gör. Vi socialdemokrater vet hur man regerar ett land.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet är inte överens om hur relationen ska se ut. Men de borgerliga räknar med att väljarna kommer att ställas inför två tydliga regeringsalternativ och kalkylen är att det ska gynna alliansen i slaget om mittenväljarna.

Om vänsterpartiet släpps in i ett s-lett samarbete är bedömningen att de rödgröna lägger sig längre åt vänster. Tommy Möller gör en liknande analys.

– För att vinna medelklassen måste socialdemokratin ha möjlighet att ta några steg åt höger, eller i alla fall inte för många åt vänster. Det är naturligtvis inte lättare om man har vänsterpartiet med i ett nära samarbete.

De borgerliga räds inte heller en minoritetsregering mellan socialdemokraterna och miljöpartiet.

– De kommer antingen att behöva vänsterpartiets aktiva eller passiva stöd och det kostar utgifter, säger Per Schlingmann.

Han följer intresserat turbulensen på vänsterkanten för att se vilket upplägg Mona Sahlin väljer. Men Per Schlingmann är nöjd med alliansens upplägg. I Högfors formulerades receptet att alla skulle vinna på sam–arbetet och att alla skulle bidra. Men på en punkt fick Maud Olofsson ge sig. Det blev inget utebad med partiledarkollegerna i tunnan, som står hemma på gårdsplanen.

– Det är himla kul att ett bad som aldrig ägt rum blir det mest kända, säger hon.

Kapitel 2: Kommunikationen ”Försäljningsavdelningen får satsa lite mer”

"Michelle var hänförande, inspirerande och helt och hållet magnifik." I ett mejl till sympatisörerna lovordar Barack Obama hustruns tal på partikonventet i Denver. Den demokratiske presidentkandidaten bryter ny mark i sin kontakt med väljarna. Den elektroniska direktkommunikationen är ett sätt att snabbt få ut sitt budskap och förmå amerikanerna att engagera sig.

Alliansen hymlar inte med att Obamas kampanj är en inspirationskälla. De borgerliga är självkritiska; kommunikation har hittills inte varit deras bästa gren. FRA-debatten är ett exempel.

– Försäljningsavdelningen får satsa lite mer. Det är dags att vi tar oss upp ur skyttegravarna och beskriver vår version av det som händer, säger partisekreterare Anders Flanking (c).

Även statsvetaren Tommy Möller konstaterar att regeringen haft svårt att förankra sina förslag i opinionen. Ett skäl är att de är fyra partier i en koalition.

– Då blir det ju lite knöligare med samordningen, inte bara av politiken utan också av kommunikationen.

De borgerligas egen förklaring till att kommunikationen försummats är att alliansen har haft fullt upp med att regera.

– Vårt fokus har varit på att leverera. Då blir det mycket arbete inåt. Vi behöver vara mycket mer utåtriktade, säger centerpartiledaren Maud Olofsson och avslöjar att hon under de kommande två åren tänker lägga 80 procent av sin tid på att möta väljarna.

Kapitel 3: Politiken: ”Väljarnas förtroende måste vinnas i välfärdsfrågor.”

Statsminister Fredrik Reinfeldt är först in i rummet med en kopp kaffe i handen. Strax därefter kommer

Göran Hägglund, oftast morgontrött, och slår sig ned i den blommiga soffan. Maud Olofsson skyndar in på slaget åtta tillsammans med Jan Björklund.

– Har ni bestämt något? frågar näringsministern på skämt.

Det är här, i det inre kabinettet, som regeringens politik läggs fast. Bara de fyra partiledarna har tillträde. Med ett undantag: statssekreterare H G Wessberg, statsministerns närmaste man. En timme har parti–ledarna på sig innan torsdagens regeringssammanträde börjar. H G Wess–berg tittar på klockan, han är angelägen att komma igång. Vad som sägs bakom den stängda dörren får vi inte veta.

– Det håller vi för oss själva, säger Göran Hägglund.

Regeringens långsiktiga strategi är emellertid väl känd. Högst på agendan står jobbpolitiken. Den var en vinnarfråga för alliansen 2006 och de borgerliga hoppas att den ska bli det även 2010.

Men för att locka väljare måste de fyra partierna fokusera på mer än sysselsättningen.

– Den stora utmaningen för en sittande regering är att vi måste klara av att presentera idéer för nästa mandatperiod, säger Erik Ullenhag (fp).

Vart och ett av partierna håller på att ta fram egna förslag till ”idé–skafferiet”, som Erik Ullenhag kallar det. På sikt ska dessa gjutas samman till alliansens valmanifest.

Utmaningen för regeringen, enligt Per Schlingmann (m), är att ”vinna väljarnas förtroende i välfärds–frågor”, där socialdemokraterna traditionellt får höga betyg av svenskarna.

– Mona Sahlins styrka är att hon uppfattas stå mer på de svagas sida. Hon uppfattas se alla i samhället.

Per Schlingmanns uttalade ambition är att alliansen, liksom i jobb–frågan 2006, ska matcha socialdemokraterna på välfärdsområdet. Redan nu offentliggör han sina planer:

– Vi måste möta väljarna med konkreta, genomförbara förslag som förstärker kvaliteten i förskola, skola, sjukvård och omsorg.

Det ska stå klart att även med en borgerlig regering så ska tillväxt och reformer ”komma alla till del”, poäng–terar Per Schlingmann.

Att få koalitionsbröderna med sig på välfärdssatsningar blir sannolikt inte svårt. Men fortfarande finns det frågor som regeringen har sopat under mattan. Det gäller inte minst kärnkraften, som i decennier har splittrat borgerligheten.

Den nuvarande uppgörelsen sträcker sig bara till 2010, och ännu har inte dragkampen mellan kärnkraftsivrarna i folkpartiet och motståndarna i centerpartiet börjat.

Kapitel 4: Ekonomin ”Regeringen kan få skulden.”

Finansminister Anders Borg är i nordtyska Plön. Han deltar i en paneldiskussion om den demografiska utmaningen. Samtidigt, hemma i Sverige, meddelar Riksbanken denna torsdagsmorgon att räntan höjs till 4,75 procent.

Men det är ingen nyhet för Anders Borg. Han har dagen innan blivit uppringd av Riksbankschefen, som direkt efter direktionens sammanträde informerar finansministern. Vad han tycker om att Stefan Ingves åter höjer räntan för att hålla inflationen i schack är det ingen som vet.

De borgerliga fick inleda sitt regerande i en högkonjunktur, men nu står lågkonjunkturen för dörren. Trots det har regeringen stora överskott i statskassan. Men finansministern tänker inte ägna sig åt någon ”överbudspolitik”. Tidigare borgerliga regeringar har dåliga meriter när det gäller att sköta finanserna. Alliansen är fast besluten att historien inte ska upprepas.

– Det är centralt att vi visar att vi är ett regeringsalternativ som håller hårt i skattepengarna och för en ansvarsfull ekonomisk politik, säger Per Schlingmann (m).

Maud Olofsson konstaterar att kritiken mot borgerlig slösarmentalitet har tystnat. Självsäkerheten har gått så långt att man inte fruktar en lågkonjunktur.

– Regeringen kan få skulden för ett dåligt läge, men å andra sidan kanske man känner en trygghet i att det här gänget kanske ändå är bäst på att regera i tuffa tider, tror Anders Flanking (c).

Men Sören Holmberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, tror tvärtom att de fyra partierna kan hamna ”på defensiven”.

– Om det blir lite bekymmer på sysselsättningsfronten ända in i valet 2010 så kan det hända att regeringen har en del att förklara.

Kapitel 5: Kristdemokraterna ”Kristdemokraterna klart utrotningshotade”

Det blev en tiotaggare, en stor ko och två kalvar för Lennart Sjögrens jaktlag i Lycksele. Kristdemokraternas partisekreterare höll inte själv i geväret. Men han är nöjd ändå.

– Det är som i politiken. Laget går före jaget.

I alliansen är hans parti den svagaste länken: fem procent är noteringen i Sifos senaste mätning. Kristdemokraterna är "klart utrotningshotade", konstaterar statsvetaren Sören Holmberg. Och det är inte första gången: i valet 1994 räddades de kvar av taktikröstande moderater, påminner han.

– Det kan bli samma sak igen. Om kristdemokraterna åker ut riksdagen är det ju ännu tuffare att komma över ribban för Reinfeldt.

Med de nya moderaterna har kristdemokraternas spelutrymme minskat, säger Sören Holmberg. Även Fredrik Reinfeldt profilerar numera sitt parti på mjuka frågor.

– Det är moderaternas positionering som mer avgör kristdemokraternas framtid än kristdemokraterna själva.

Göran Hägglund är inte orolig.

– Den som spår kristdemokratins undergång ropar nog hej alldeles för tidigt.

Partiet ansvarar i regeringen för frågor som väljarna tycker är viktiga, som sjukvård, äldreomsorg och familjepolitik, förklarar Göran Hägglund. Men bilden av kristdemokraterna måste bli bredare.

– Ett parti måste vara en fullsortimentsbutik, och inte en butik med bara några få produkter.

Samtidigt som kristdemokraterna lever farligt knackar ett annat parti på dörren till riksdagen. Om sverigedemokraterna klarar fyraprocentspärren väntar politisk kalabalik.

– Kommer en borgerlig regering att kunna regera vidare, stödda indirekt av sverigedemokraterna, frågar sig Sören Holmberg.