På vägen ut till småstaden i Hunanprovinsen där Zola bor stannar vi vid ett brofäste för att ta en bild. Plötsligt märker vi nedanför oss en samling halvrivna hus med vädjande banderoller med texten: ”Värna våra rättigheter, riv inte våra hem!”. Zola tar fram sin digitalkamera ur bältet och knäpper bilder.

Beväpnad med en blackberry, dator och kamera har han sedan 2007 rapporterat om samhällsproblem i Kina. Hans och andra bloggares rapporter från vårens kravaller i staden Wengan anses ha bidragit till att den lokala polismästaren fick sparken. Det är ett av flera exempel på hur Kinas 253 miljoner nätanvändare och över 100 miljoner bloggar påverkar samhällsdebatten.

Zola (efter en italiensk fotbollspelare, inte författaren) kallas både Kinas första medborgarjournalist och bloggarnas enfant terrible. I gränden som leder till hans lokal är tegelväggen sprejad med en graffitimålning av honom själv. Ett motiv som återkommer upprepade gånger inne i den råa fabrikshall som Zola inrett till sin egen fritidsgård: med biljardbord, pingisbord, graffiti och trådlöst internet. Zola har gjort sig till sitt eget varumärke, inklusive t-shirts med sitt porträtt.

–Jag kommer aldrig ge upp möjligheten att bli känd och tjäna pengar, säger han med typisk kinesisk rättframhet.

–Om man kan bli rik och berömd på medborgarjournalistik kommer det att bli jobbigt för myndigheterna.

Vad minns du mest av 2008 för din personliga del?

–Jordbävningen i Sichuanprovinsen i maj. Den fick många nätmedborgare att engagera sig. Jag åkte till katastrofområdet i två veckor som volontär. Men för folket var inte OS det viktigaste utan den ekonomiska krisen.

Vad förväntar du dig personligen av 2009?

–Jag ska studera engelska, teknik och filosofi och lära advokater och journalister att använda nätet i sina jobb. De två grupperna kan förespråka demokrati.

Mitt under intervjun ringer Voice of America och frågar hur han manövrerar runt Kinas censur. Det är lite svårt att tänka sig all denna uppmärksamhet för 28-åringen framför mig; på en sliten snurrstol i en utblåst fabrik på Kinas landsbygd med högar av avgnagda solrosskal kring fötterna. Men det är en bra illustration hur bloggen gett vanliga – och ovanliga – kineser röst, bortom censurerad statsmedia.

Zola bor i i Meitanba, en håla med ett rykande kolkraftverk i centrum. Pappan är gruvarbetare och mamman hemmafru. Han hoppade av gymnasiet i tvåan och arbetade därefter på fabrik innan han tog en datorutbildning på yrkesskola.

–Alla är medborgarjournalister nu, alla rapporterar om samhället ur någon aspekt. Det finns för många bloggare för att kunna ”harmonisera” dem, säger han med en ironisk anspelning på censuren och kommunistpartiets slogan att bygga ett harmoniskt samhälle.

Frågan är dock hur länge Zola får hålla på. Under OS sattes han i kommunarrest. Han har blivit misshandlad av polis och jagad av gangstrar.

Och nyligen blev han nekad utresetillstånd när han skulle åka till Tyskland för att delta i en bloggarkongress. Polisen hävdade att han var ett hot mot rikets säkerhet. Hans hemsida är blockerad, men tack vare regelbundet byte av sajtens ip-nummer går den ändå att nå.

Vad ska du göra härnäst?

–Alla frågar det, även polisen. De ringde senast i morse. Sanningen är att jag vet inte, det beror på vad som händer.