Lars Waerner reste sig på nio efter ett halvt liv på institutioner och fängelser. Han blev inte bara bestulen på sin barndom. Nästan ett helt liv gick förlorat till följd av den vanvård och de syste- matiska övergrepp han utsattes för under uppväxten.

Eftersom mamman var ensamstående, fattig och sjuklig omhändertogs Lars tidigt av sam- hället. Enligt dokument han tagit del av var han bara sex månader när han hamnade på spädbarnshem på mammans eget initiativ efter intensiv övertalning.

Första minnesbilderna är från det fosterhem han kom till när han var fem år gammal.

–Varje kväll fick jag stryk av käppen. Först för att veta hut och sedan på morgonen för att jag kissat i sängen, berättar han.

Han minns den ständiga rädslan, de blöta sängkläderna och slagen över ryggen han visste skulle komma.

När mamman kom på besök och såg märkena på ryggen tog hon hem pojken igen.

Men hemmavistelsen blev kortvarig. Snart trädde samhället in som fostrare igen och Lars långa Golgatavandring mellan fosterhem, institutioner och barn- psykiatrin tog sin början. Lars lät sig inte kuvas i första taget. Han var ett livligt, stökigt och obstinat barn, vars oro karaktäriserades som psykisk störning och ledde till periodvisa vistelser på olika barnpsykiatriska avdelningar.

När han var tio placerades han på ett fosterhem hos en bonde i Dalsland. När han klev ur bilen på gården fick han en rak höger så att han nästan tuppade av.

–Du ska veta hut din djävla horunge, fick han veta.

Redan då försökte han ringa både mamma och barnavårdsnämnden men ingenting hände, för- utom att han fick mer stryk eftersom fosterföräldrarna fick veta att han klagat.

Han minns att barnavårdsnämnden var på besök och att en kvinna gav honom ett nummer han kunde ringa om det blev problem. Ett par timmar efter besöket utsattes han för ännu en omgång stryk, för säkerhets skull, som extra varning.

Vid några tillfällen blev han upptryckt mot lagårdsväggen medan bonden tvingade in koskit i munnen på honom.

–Jag kände mig som en misshandlad hundvalp, säger han.

Han fick ofta sova över i ladugården, om det var straff eller vardag minns han inte riktigt. Han byggde upp en fantasivärld för att överleva och djuren blev en sorts trygghet för honom.

–Ibland somnade jag under värmelampan hos kultingarna.

Två perioder tillbringade han på Skå-Gustavs välkända institution på Mälaröarna. Det var både bra och dåligt, minns han.

–Där fanns bra personal även om där också där fanns sadister, säger han.

Det positiva var att han fick chans till lite mer sammanhängande skolgång, annars var skolan något han bara kunde ägna sig åt ”när tillfälle bjöds” som han uttrycker det.

När jag frågar hur många år han gått i skolan blir Lars Waerner tveksam. Han har svårt att räkna ut hur många år det egent- ligen blev.

Ytterligare ett fosterhem hann han med innan den långa vandringen mellan olika ungdoms- institutioner inleddes. Även där blev han misshandlad och utfrusen, speciellt av en sex år äldre fosterbror.

Efter en kortare vistelse på ett fosterhem i Stockholm hamnade han vid 15 års ålder på Vedmyras pojkhem i Sollefteå. Där lärde sig han sig stjäla, köra bil och begå bilinbrott. Så inleddes hans kriminella karriär där han omväxlande begick brott eller satt på ungdomsinstitutioner eller fängelser. Han rymde ofta och har till- bringat mycket tid i isolerings- celler som straff.

Först vid 38 års ålder var han tillräckligt motiverad för att lägga livet som kåkfarare bakom sig. Idag lever han ett lyckligt Svenssonliv med familj, jobb och vänner. Nu vill han vittna för att hjälpa andra.

–Det är min moraliska skyldighet för att säkra att det inte händer igen.