Händelserna kring våldtäkterna på högstadieskolan i Bjästa fortsätter att väcka starka känslor. Efter SVT:s reportage i Uppdrag granskning i onsdags har opinionen på internet svängt tvärt.

En Facebook-grupp med namnet ”Hon våldtogs på skolan – pojken hyllades” har samlat nära 90000 medlemmar på ett dygn. Bloggen, namninsamlingen och den största av Facebook-grupperna som stödde förövaren har plockats bort. Istället pågår jakten på de anhöriga till den våldtäktsdömde pojken nu för fullt på nätet.

Länkar till videoklipp och sidor där namn och kontaktuppgifter finns dyker upp – och tas bort. ”Hoppas nån av er träffar rätt person ute nån dag eller kväll...”, skriver någon hotfullt till pojkens familjemedlemmar. Familjen överväger nu att flytta från orten.

Skolorna är för dåliga på att arbeta mot mobbning och förföljelse på nätet, trots att Skolverket kräver att så sker. Det menar samtliga experter som SvD har talat med.

–Det är ett stort fel, för det som händer på internet är en stor del av ungas liv. En kommentar eller en bild som läggs upp finns kvar på ett annat sätt, säger Johnny Lindqvist, som arbetar med ungdomskommunikation på kommunikationsbyrån Dist.

Psykologiprofessorn Ann Frisén, som forskar om nätmobbning, håller med om att skolorna är dåliga på att hantera mobbning på nätet:

–De vuxna är frånvarande och ingen säger ifrån. Barn och unga är lämnade ensamma.

I februari presenterade Skolinspektionen en undersökning av 50 grundskolors arbete mot kränkningar. Den visar att många elever inte litar på vuxnas förmåga att hantera mobbning. Få skolor följer sina egna regler om åtgärder mot kränkningar, och det finns sällan tillräckligt med vuxna närvarande under rasterna i skolan.

I Bjästa var det många vuxna som såg vad som hände, utan att agera. Efteråt har flera ångrat sig och bett om ursäkt för att de inte gjort tillräckligt. Skolans rektor och den som arbetar mot mobbning i skolan är nu JO-anmälda.

Enligt Elza Dunkels, som också forskar om ungas beteende på nätet, uttrycker vi mycket starkare åsikter på nätet än vi gör i andra sammanhang.

–Det beror på att vi inte ser reaktionen direkt. I vanliga samtal är vi oerhört lyhörda på vilken effekt det vi säger får, och anpassar oss efter det. Men här dröjer reaktionen, säger hon.

Samtidigt tycker hon att det är lite för enkelt att skylla på nätet.

–Tänker vi att det är säkert internets fel, då slipper vi rannsaka oss själva och vår barnuppfostran, säger Elza Dunkels och påpekar att många missar att se nätets möjligheter.

–Om en elev kommer med utskrifter och visar exakt vad som sägs är det svårare att blunda för det och påstå att den mobbade överdriver.

Sandra Dahlbäck är 17 år och går på NT-gymnasiet i Järfälla. Hon har själv råkat ut för mildare hot och trakasserier från skolkamrater, på Facebook och via e-post.

–De vågade inte göra någonting i skolan, de ignorerade mig totalt och tittade ner i marken.

Sandra Dahlbäck tycker att skolan tog sitt ansvar. Hon visade kommentarerna för en lärare som pratade med avsändaren och därmed var saken överspelad, säger hon.

Men hennes klasskamrat, Helene Boström, upplever inte att lärare alltid tror på elever som berättar om nätmobbning.

–En del personer kan vara jättetrevliga i verkligheten, då är det svårt att få andra att tro på att de beter sig helt annorlunda på internet, säger hon.

Även Cecilia Nauclér, som är presschef på Bris, är kritisk mot skolans och vuxenvärldens syn på unga som trakasserar andra unga.

–Ofta ser man det som en konflikt mellan barn, men det är det inte. Det är en kränkning mot en person och det är kriminellt. Men skolornas åtgärder är ofta halvhjärtade och den utsatta blir inte alltid betrodd, säger hon.

Anders Ahlqvist, biträdande chef på it-brottssektionen vid Rikskriminalpolisen, menar att många – både offer och förövare – inte förstår att hot på nätet är lika allvarligt som andra hot.

–Internet är precis samma sak som i fysiska världen. Det är ingen skillnad i ansvarsfrågor och det verkar som att många har svårt att fatta det, säger han.

Brotten betraktas som olaga hot vid utredningar, där maxstraffet kan ge två års fängelse. Det vanliga är dock att straffen landar i dagsböter.