En bra karl reder sig själv. På lång sikt stämmer det förvisso, inte kan världens män klaga på att de är just män. I ett kortare perspektiv blir man mer betänksam. Inte bara med tanke på att unga killar halkar efter i skolan, de verkar också ha svårare att ta sig hemifrån. Nej, jag vet inte om det är statistiskt bevisat att fler unga vuxna män bor kvar hemma än vad jämnåriga tjejer gör. Det är kanske bara jag som hör talas om dem, gamla pojkmammor emellan.
Den senaste i raden är han som flyttat hem till sin mamma för tredje gången. Eftersom han inte ser något alternativ. Och hon – ja, inte stänger man dörren för bumerangbarn som står där igen. Även om navelsträngen klipptes förra årtusendet.
Ett hisnande antal unga människor har ingenstans att ta vägen. Och alltså inte en chans att mogna till vuxna, självständiga människor även om samhället och lagstiftningen anser dem myndiga. Många vågar inte ens drömma om att plugga på annan ort, med tanke på bostadsbristen. Bättre att plocka fram universitetslitteraturen hemma i barnkammarn, där någon annan också betalar hyran och tvättmedlet.
Jo, jo, bostadsministern är medveten om problemet. För inte så länge sedan kom han med förslaget att de som sitter med stora lägenheter kan hyra ut några rum, utan att behöva skatta för inkomsttillskottet. De kan också få hjälp att bygga om, för att hysa någon ung och husvill.
Hallå Mats Odell, har du någon gång bott inackorderad? Om inte kan jag berätta hur det är – eller åtminstone var en gång. Och inte lär villkoren ha förändrats särskilt mycket.
Häromveckan mötte jag en kvinna som påstod att vi lekt som barn. Det kan vi omöjligt ha gjort. Men mötet väckte minnen från de tonår när jag bodde inackorderad i just de kvarter som hon talade om.
Det var ett litet rum och en stor familj. Eller rättare sagt; en kolossalt tjock familj. Mamma, pappa och två tonårsdöttrar. Fyra personer som ständigt åt på något. Och så jag då, som satt där med en kokplatta på rummet. Måste tassa tyst. Använda badrummet när ingen annan behövde det. Självklart inte ringa på familjens telefon. Inte ha besök på rummet – åtminstone inga killar, nej, nej.
Fast mest minns jag pannkakorna. Att familjen – äntligen – var bortrest och när jag öppnade kylskåpet för att hämta min stackars filmjölk såg jag tallriken med pannkakor. En hel hög. Som i trance fick jag fram en gaffel, stack den i översta pannkakan, slök den utan att tugga och gick in på nästa.
Långsamt och metodiskt åt jag upp hela pannkakshögen, väl medveten om att jag gjorde Något Absolut Förbjudet. Men det gick inte att hejda armen som hjälpte till att fylla hålet inom mig, det som var svart och ensamt och utsvultet. Då, precis då, kom familjen hem. Skräckslagen rusade jag in på mitt rum, hörde någon öppna kylskåpsdörren. Upprördheten inför det tomma pannkaksfatet tvingade ut mig i skam och erkännande.
Så bäste Mats Odell, se till att man bygger en hel drös med små hyreslägenheter. Så dagens unga undkommer såväl mammaomsorger som pannkaksfrestelser.
