På första maj gick hon ensam.
Inte bokstavligt förstås. Mona Sahlin hade med sig några hundra partikamrater redan på förmiddagen i Sundbyberg, och flera tusentals till slöt upp på Norra Bantorget i Stockholm, där S-ledarna alltid talar under valår.
Men Mona Sahlin gick utan den politiskt allierade som ser ut att kunna föra henne till Rosenbad.
För närvarande är det i oppositionen bara de gröna som har lyft sina opinionssiffror från förra valet. Miljöpartiet bär alltså ensamt fram Mona Sahlin till statsministerposten i många opinionsmätningar.
S-ledaren hade ett grönt band runt handleden, som symboliserade frihet i Iran. Det kunde ha varit en gest mot Miljöpartiet: utan den gröna uppbackningen hade S-ledaren inte kunnat tala med samma självförtroende till partikamraterna.
Med sig hade hon ett väntat löfte om sänkt skatt för pensionärer, som kostar statskassan 7,5 miljarder kronor nästa år. Och miljardlöftet om höjd a-kassa, med lägre avgift.
I Kungsträdgården, några kilometer från Norra Bantorget, lovade Vänsterpartiledaren Lars Ohly ut ett antal miljarder till byggande och renovering av hyresrätter. Och en mindre skattesänkning för sjuka och arbetslösa.
Första maj har karaktär av en festdag för arbetarrörelsen och brukar vara fattigt på politiska utfästelser. Men i år blev det ett löftesfyrverkeri. Dels är det valår, dels infaller första maj bara två dagar innan den första rödgröna skuggbudgeten ska presenteras.
Men de båda röda partierna har också ett skriande behov av att pumpa ut förslag som kan attrahera väljarna. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har den här mandatperioden, med borgerlig regering och lågkonjunktur, inte lyckats öka sitt väljarstöd.
Det är ett historiskt tillkortakommande för Mona Sahlin. I modern tid har Socialdemokraterna varit i opposition 1976-1982 och 1991-94. Sifo har mätt opinionen varje månad, och bara i fyra mätningar under de nio åren hade partiet ett svagare stöd än sitt senaste valresultat.
Under Sahlins tre år som S-ledare har partiet legat under 2006 års svaga valresultat vid inte mindre än nio Sifomätningar. Dit hör de tre senaste mätningarna.
Mona Sahlin har alltså i det här avseendet gjort betydligt sämre ifrån sig än vad Olof Palme och Ingvar Carlsson gjorde under sina år i opposition.
Lägg till detta medlemsraset i facket, och det därmed krympande ekonomiska stödet från LO till partiet. Fram träder bilden av en stukad svensk arbetarrörelse som samlades för att fira första maj 2010.
Men om det är en motgång för arbetarrörelsen, så är det inte mycket till framgång för borgerligheten.
För Mona Sahlin har hyggliga chanser att bli statsminister.
Alliansbyggande är nämligen också en central del av svensk politik, vilket de borgerliga bevisade i förra valet. Och Mona Sahlin har förändrat en bärande socialdemokratisk princip, den som handlar om att gå till val ensamma och regera ensamma.
På Norra Bantorget talade Sahlin om en ”folkrörelse som har blivit mycket större och färggladare tack vare våra rödgröna vänner”.
Det har kanske inte hänt ännu, men hon måste förändra den socialdemokratiska självtillräcklighet som bidrog till att samarbetet med V och MP under tidiga mandatperioder ibland präglades av djup misstänksamhet.
På samma sätt som den borgerliga alliansen i hög grad har lyckats övervinna decennier av politisk kannibalism.
Sämjan har varit god under den senaste veckans presentationer av smakprov ur den rödgröna budgetmotionen. Återstår att se om stämningen är lika god när man på måndag tvingas redovisa finansieringen, och de kompromisser partierna tvingats till.
Om Mona Sahlin skulle lyckas bli regeringsbildare i höst, trots svaga opinionssiffror för Socialdemokaterna, och ännu svagare förtroendesiffror för henne själv, är det en politisk prestation.
Det främsta målet för varje socialdemokratisk partiledare är att bli statsminister.
Och det svaga stödet för henne själv och partiet? Det kan Mona Sahlin i så fall gråta över hela vägen till Rosenbad.
