KOLUMN | 19 september

ROLF GUSTAVSSON
rolf.gustavsson@svd.se

STRASBOURG, SvD.se
För en gångs skulle är jag nog beredd att tro Göran Persson på hans ord. När Marita Ulvskog utsågs till socialdemokratisk partisekreterare förklarade statsministern att han vid utnämningar inte frågar efter vilken inställning vederbörande har till EU.
Detta påstående är förmodligen bokstavligen sant. Göran Persson ställer inga frågor om hållningen till EU.

Hur skulle han våga göra det? Han riskerar ju att möta en besvärande motfråga.
– Vad tycker du själv?
Under tio år som politiker i regeringsställning har Göran Persson i förhållande till EU hunnit inta samtliga tänkbara positioner, från allmän likgiltighet över fundamentalt ifrågasättande till bullrande entusiasm – och tillbaka igen. Han har vandrat varvet runt. Och det har inte varit någon stegvis, glidande förflyttning utan ständiga nyckfulla kast från dag till dag, ibland från morgon till middag.

Nu är Göran Persson ingen unik vingelpelle inom europeisk socialdemokrati. För närvarande verkar omsvängningar blivit ett nytt högsta mode, till och med i traditionellt Europavänliga socialdemokratiska partier.
I Willy Brandts och Helmut Schmidts tyska SPD pyr ett missnöje som förre partiledaren och superfinansministern Oskar Lafontaine – Willy Brandts ”politiska underbarn” – försöker samla upp och rikta mot partibrodern Gerhard Schröder. Som en avledningsmanöver förbereder SPD ett förslag att öppna för folkomröstning om EU-konstitutionen.

I François Mitterrands franska socialistparti råder öppet inbördeskrig om EU-politiken. Partiets nummer två, den förre premiärministern och finansministern Laurent Fabius – Mitterrands ”politiska underbarn” – förespråkar numera efter några inledande piruetter ett nej till den nya EU-konstitutionen. Fabius säger nej på ett skenbart EU-vänligt sätt. Konstitutionen är helt enkelt inte tillräckligt bra, säger han. Dock utan att förklara varför alternativet, det gällande Nice-fördraget, skulle vara bättre.

Senare i höst håller franska socialistpartiet en intern ”folkomröstning” bland sina medlemmar om EU-konstitutionen. En piggt destruktiv idé som Sören Wibe och hans vänner skulle kunna testa på partibasen Marita Ulvskog. Varför inte?

Bakom de ombytliga hållningarna anar jag en vanlig föreställning om att Europa bara är en option, en valmöjlighet som man kan välja till eller välja bort efter behag. Den föreställningen bottnar i verklighetsflykt.
Inget europeiskt land – inte ens Sverige – kan på egen hand lösa något stort nationellt problem (som tillväxt, sysselsättning, yttre och inre säkerhet). Dessutom blir Europas vägval i de grundläggande frågorna normgivande också för Sverige – oavsett om Sverige befinner innanför eller utanför EU. Fråga vännerna i Norge.

Kort sagt , i dagens integrerade värld kan man i Sverige inte reducera Europa till en option som man bara kan välja bort när det inte passar. Europa som fundament för samhällsliv och politik blir man inte kvitt bara för att man kör huvudet i sanden.