Nu har den kommit till Sverige, världens mest kontroversiella utställning med döda plastinerade kroppar som visas i de mest utstuderade poser.

Varför dröjde det så länge? undrar jag som skrev om bisarra Body Worlds i Basel för 13 år sedan. Nu har den visats i över 70 länder och setts av 34 miljoner människor.

Kanske har etiska skäl övervägt mot att visa flådda lik som marknadsförs som ”folkbildning” men i själva verket är en spekulativ freak show. Kanske har ingen utställare vågat, medveten om stormen av protester och fördömanden i andra länder.

Kanhända har ingen velat delta i vad som utvecklats till en lönsam affärsverksamhet med döda människokroppar.

Men nu är den här, utställningen som inte lämnar någon oberörd och som kanske hade väckt ännu mer uppmärksamhet om den helt portats i Sverige.

Diskussionsvågorna går som väntat höga om lämpligheten i att visa lik som spelar basket och schack, ligger uppfläkta med foster i magen och håller kroppens hudstycke som en skidoverall i handen. Intresset för utställningen är stort, säkert också för att det ”är på riktigt”. Västvärldens tabun kring döden skapar en skräckblandad förtjusning över att se ”det förbjudna”. Skulle utställda lik väcka samma intresse i ett afrikanskt land där döden hör till vardagen? Troligen inte.

Visst är det nyttigt med en debatt om gränserna för konst, moral, vetenskap och värdighet i döden. Men är detta ett respektfullt sätt att hantera döda människor på? I dag tycker jag samma sak som när jag med viss tvekan klev över tröskeln till utställningen i Basel för 13 år sedan: nej.

Mänsklig värdighet kränks när döda kroppar hanteras som en klump lera som visas upp för allmänheten på det mest sensationslystna sätt.

Fast vem är jag att döma? De som donerat sina kroppar ansåg att detta var ett viktigt bidrag till ökad folkbildning.

De uppges göra detta av idealistiska skäl, för att väcka människors intresse för anatomi och uppmuntra till ett sunt leverne. Kanske har deras beslut också styrts av en rädsla för att deras kroppar ska försvinna, och en utsiktslös kamp för att på något sätt bli odödliga. Den plastinerade kroppen kan ju bevaras för all evighet.

Men vad tänker deras anhöriga?

Hur skulle du känna inför att gå på en utställning där din avlidne make eller döda mamma står och spelar badminton eller stickar en tröja? Har Body Worlds-skaparen Gunther von Hagens över huvud taget funderat över det? Han verkar mest intresserad av hur plastinering av lik kan göra begravningar överflödiga. Han drömmer om hur alla döda människor får sina kroppsvätskor utbytta mot flytande plast i stället för att kremeras, och varenda klassrum för biologi fylls med modeller av diverse lik. Allt fler visar intresse, säger han och hävdar att donationsregistret redan omfattar 13 000 personer.

Till alla på denna donationslista skulle jag vilja säga: skänk era kroppar till människor i livshotande behov av nya organ eller till forskning i stället för att spela med i Gunther von Hagens plastineringscirkus.