Vet du vem Pablo Picasso är? Svaret är väl ja, om inte så är det nog inget du skryter om vid nästa middagsbjudning. Men vem är Qi Baishi? Oops, där svajar det nog i allmänbildningen lite till mans.

Qi (1864-1957) är världens näst största konstnär, åtminstone i pengar räknat. Han sålde för 339 miljoner dollar år 2010. På tio-topp-listan bredvid välbekanta namn som Picasso och Warhol hittar man numera även namn som Zhang Daqian, Xu Beihong och Fu Baoshi. År 2009 fanns bara en kines på listan. Ett år senare är Kina världens största konstmarknad, enligt en sammanställning av det utmärkta veckomagasinet Caixin.

Vi har att göra med en big bang av kinesiska pengar och inflytande som förbryllar västvärlden. Titta bara på miljöområdet, där Kina på några år gick från noll till världens största investerare i alternativ energi. Här har vi ett slutet politiskt system och en bubblig ekonomi som är full av ... överraskningar. 40 procent av affärerna på Kinas konstmarknad slutförs exempelvis aldrig för köparna hostar inte upp pengarna. Det saknas kunskaper hur stor marknaden egentligen är och vilken potential den har – och det gäller bokstavligen alla delar av ekonomin. För Sveriges del innebär det att man måste tänka igenom vad Kinas nästa grodhopp kan innebära - både möjligheter och utmaningar.

Kommunistpartiet beslutade exempelvis i oktober att bygga en ”socialistisk kultur åt en mäktig nation”. Det betyder att pengar börjat flöda till kulturindustrin och projekt för att stärka landets mjuka makt. Så tänk om Folkets Dagblad om något år vill köpa något europeiskt mediehus, säg Schibsted – bör det välkomnas?

Ett annat område är investeringar. Europa är på brandrea nu. Handelsminister Chen Deming har redan sagt att landets gigantiska investeringsfond vill gå in i infrastruktur i Europa och USA.

Li Daokui, rådgivare åt Kinas riksbank, säger att Kina borde uppmuntra privata entreprenörer att investera i Europa. Han kallar det en vinn-vinn-situation: Kineserna kan sälja yuan, minska landets valutaberg och investera dem i Europa vilket skulle bidra till EU:s tillväxt. Men erfarenheten visar att om européerna ska vinna på den situationen måste det finns en genomtänkt strategi. Allt kokar ner till frågan: Vad vill vi med Kina?

Problemet är att Sveriges politiska och ekonomiska elit är uppvuxen i en annan tid och saknar relevanta kunskaper. När det finns svenska ”kinaexperter” som inte har bott i Kina är det inte konstigt att knappt någon i de svenska bolagsstyrelserna heller levt i Mittens Rike. Det är dåligt för karriären att bli skickad dit. Påläggskavlarna biter sig fast i huvudkontoret, där det kan delta i kontorspolitiken.

Många har studerat i USA, eller, som Carl Bildt, arbetat ute i Europa. Men Carl Bildts enda nämnvärda Kina-initiativ är att han la ner (!) konsulatet i megastaden Guangzhou/Sydkina. I stället öppnade Halmstads svar på Henry Kissinger ambassader i de heta tillväxtsmarknaderna Afghanistan, Sudan och Vitryssland. Det var ju trots allt ett afghanskt bolag som köpte Volvo.

Vad gäller Kina är valet enkelt. Antingen blir man proaktiv eller medsläpad av utvecklingen. Om Sverige väljer förstnämnda krävs en big bang av Kina-kunskap.