När Hediye Güzel var yngre fanns inte dagens enkla, billiga flygtrafik mellan Sverige och Turkiet. Familjen packade ihop sig i bilen och gav sig varje sommar av på en fyradagarstripp tvärs över Europa till Kulu. Sedan följde två månader av släktbesök, tebjudningar och bröllop i byn Tavsançalı där de flesta, liksom Hediye Güzel, är kurder.

– Resan var en pina. Det fanns inget att göra i byn, men då och då åkte vi till Ankara eller Konya. Där kunde man shoppa eller gå till parken.

Hediye Güzels pappa var bland de första att bege sig från Kulu till Sverige. Och som för så många andra var målet med resan att spara ihop till ett nytt hus. I Stockholm begav han sig till turkiska ambassaden och blev utrustad med en lapp med ambassadens kontaktuppgifter och texten ”Hej. Jag heter Hüseyin. Jag söker arbete”.

– Han och vännerna visade upp sina lappar för folk kring Centralen. Många uppskattade att invandrarna ville ha jobb och ville känna på deras mustascher.

Hediye Güzel berättar vant historien om sin pappa. Själv är hon uppvuxen i Fittja och ser att många Kulutjejer fått en mer framstående position i Sverige än männen.

– De inser vikten av att plugga och säger nej till att ”rädda släkten” genom giftermål med en kusin eller granne som vill komma hit.

Under tidigt 1990-tal hårdnade tonen mellan kurder i Turkiet och turkiska staten. Det påverkade även Kulufolket i Fittja.

– Folk som varit som syskon delades upp. PKK försökte mobilisera kurderna och turkiska ultranationalisterna MHP gjorde detsamma med turkarna. Folk tvingades välja mellan ytterligheter. Den gemensamma föreningen delades i två. De ligger fortfarande där, tre meter ifrån varandra.

Hediyes egen relation till Turkiet var av politiska skäl frostig under en period. Nu hyllar hon landets ”saliga mångfald”, men det är Sverige som alltid har räknats som hemma.

– Vilken lycka det var att se Fittjas höghus i skyn efter fyra dagars jobbig bilresa. Det var att komma hem.