Var fick de sina uppgifter ifrån, Blair och Bush? Vem viskade i deras öron att Saddam Hussein hade ”weapons of mass destruction” som ”could be launched within 45 minutes”? Det var ju inget Bush och Blair tog ur luften. Hur kunde det komma sig att de brittiska och amerikanska underrättelsetjänsterna som var källorna kunde ha så fel? Anklagelserna, när invasionen väl var ett faktum och inga vapen fanns, var många. Ett‑beställningsverk för att ge kriget legitimitet tillhörde de allvarligare.
I antologin ”Forskningens gråzoner” går redaktören och forskaren i underrättelseanalys Wilhelm Agrell igenom vad man nu vet om hur underrättelsetjänsterna forskade fram sin kunskap om Saddam Husseins vapen. Och slutsatsen är tänkvärd för alla som funderar över hur vi får kunskap om världen.
Det behövdes ingen beställning. Jo självklart en; att kartlägga hoten. Men det fanns ingen beställning på hur hoten skulle se ut. Den beställningen behövdes inte heller. I den världsbild som härskade, den mentala karta som gällde och –‑om ni så vill – det kunskapsparadigm om Saddam Hussein som dominerade så fanns vapnen där. Han hade bevisligen använt kemiska vapen mot sina egna. Och så gick det som det ofta går. Information som stämde med världsbilden fick större vikt än information som inte stämde med den mentala kartan, och vid dagens slut så var vapnen där med sin 45-minutersvarning.
Och vad har nu detta med forskning att göra? Den vetenskapliga kunskapsprocessen är ju väsensskild från underrättelsetjänstens: Där sker allt i det fördolda. Vetenskapen är öppen. Där är källorna hemliga. Forskningens måste publiceras. Där finns ingen offentlig kritisk granskning av resultaten. I vetenskap har resultat som inte kan kontrolleras inget att göra.
Och ändå! Rubriker om forskningsfusk har synts ofta de senaste åren. Det tillhör undantagen och blev ju avslöjade i tid. Visst – men varför kom de så långt de kom? Och vad bestämmer vem som får pengar till vilken forskning? Och vilka resultat förmår vi se och vilka når aldrig offentligheten? På 60-talet var bekämpningsmedel helt ofarliga. Sen kom ”Tyst vår”. På‑80-talet härjade en skogsdöd som var något annat än vi trodde. I åratal har kvävet kvävt Östersjön. Fosforn som lurat länge i vassen kom nyss ut på öppet vatten. I vår tid är det följa Gore som gäller. Inget fel i det. Bort från oljan måste vi. Men nog är det värt att fundera både en och två gånger på vilken mental karta vi följer, vilken världsbild som härskar och hur vårt dominerande kunskapsparadigm ser ut?
