I måndags misslyckades klimatberedningen att enas om ett utsläppsmål för hur mycket de svenska klimatgaserna ska minska. Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern sade nej till att svenska åtgärder i utvecklingsländer får räknas in som en svensk utsläppsminskning.

Förslaget blev att utsläppen ska minska 38 procent till år 2020, av vilka 8 procent får göras i utvecklingsländer. Sådana upplägg har kritiserats för att vara ett sätt att göra minskningarna så billiga som möjligt, och smita ifrån ­åtgärder i det egna landet.

–Den kritiken från miljörörelsen och tredje världen är mer marginell idag. Det är viktigare att industriländerna går före ­genom ambitiösa minskningar, säger Johannes Stripple, stats­vetare som forskar om klimat­politik vid Lunds universitet.

Förklaringen är att det numera finns en etablerad marknad för koldioxidutsläpp, exempelvis utsläppsrätter, både för närings­livet och för privatpersoner, anser ­Johannes Stripple.

–Nu är det istället frågan om att skilja på fin- och fulkrediter. Det är bättre att satsa på projekt i tredje världen som leder till förnyelse av energisystemet än projekt som enbart minskar klimat­utsläppen så mycket som möjligt, anser han.

Men är det bättre att åtgärderna utomlands finns med i det nationella minskningsmålet?

–Det är inte en vetenskaplig fråga utan en politisk, säger Lars J Nilsson, professor i miljö- och energisystem i Lund. Men det kan vara en betydelsefull signal till utvecklingsländerna. Nu säger vi att vi ska använda oss av den här möjligheten på allvar. Det är bra att kunna bygga upp utvecklingsländernas kapacitet och att klimatarbetet institutionaliseras i utvecklingsländer.

Även Greenpeace kan acceptera åtgärder utomlands, men kraven i Sverige måste vara så hårda att omställningen till ett fossilfritt energisystem inte bromsas.

–Om man verkligen minskar 30 procent hemma så ligger det inte så dåligt till, säger Martina Krueger vid Greenpeace.