”Jag vill bli botad från islamofobi så att jag får mera tid för antisemitism”, säger patienten till sin psykoterapeut i signaturen Mankoffs vassa teckning i senaste numret av tidskriften Judisk krönika.
Jo visst, vi tycks alla behöva ett hatobjekt. Det behöver inte vara en hel folkgrupp, man kan nöja sig med en eller några personer, ett parti, en livsstil eller något annat. Bara ens oförlösta aggressioner ges ett, i egna ögon, rättmätigt utlopp.
Men som med nästan allt annat i livet kräver vårt behov av ett hatobjekt sin motsats, en motpol. Ett kärleksobjekt. För några år sedan fastlog Bengt Ohlsson i romanen Gregorius hur hatets motpol skulle kunna se ut. Pastor Gregorius ”kände hur något inom mig fylldes ut och togs i anspråk, som om jag vore en varmluftsballong som för första gången får erfara hur det är att fyllas, helt och hållet, så att varje veck rätas ut, av en vilja att göra gott och vilja väl, att beskydda, hålla av och offra sitt liv för en annan, om så skulle behövas. Kärlek helt enkelt.”
Att tas i anspråk återkommer på flera ställen i denna äreräddning av Pastor Gregorius i Hjalmar Söderbergs odödliga roman Doktor Glas. Den åldrande, allmänt oestetiska Gregorius är Doktor Glas hatobjekt, utklädd till medkänsla för pastorns unga, vackra hustru Helga.
Unna er att läsa bägge böckerna, den ena kompletterar den andra, och Doktor Glas är bland mycket annat en hyllning till det svenska språket. Ohlsson har återskänkt livet åt ordet ianspråktagen. Och visst är det väl så att man kan vara åtta år, arton eller åttio men har samma behov att vara ianspråktagen, att vara behövd och nödvändig för att upprätthålla livets sköra balans. Visste man inte bättre kunde man tro att vi ständigt tar varandra i anspråk. På gatan, på tunnelbanan och krogen är människorna invecklade i ständiga samtal. Vilka viktiga utbyten delger de varandra? Troligen inte särskilt angelägna, de MÖTS nämligen aldrig. De brottstycken av meningar vi får lyssna till förmedlas via mobilen, eller kanske sms:ar man varandra. Lider folk av ett slags känslomässigt beröringsskräck? Kom mig inte för nära! Jag vill inte tas i anspråk och inte vara ianspråktagen! När var och en sköter sitt... och själv är bäste dräng.
Någonstans vet vi i alla fall att det inom oss finns en tomhet, en varmluftsballong som behöver fyllas för att kunna lyfta. Och lyfta vill vi ju, bli tagna i anspråk och själva fylla någon annans, något annats, behov av mål och mening – åtminstone ibland. Men för att uppnå dessa mål behövs en god portion ödmjukhet. Vi måste våga släppa taget om det inte absolut nödvändiga och låta ballongerna flyga.
Den senaste tidens avslöjanden av bristande respekt och ibland rena råheten som våra åldringar inte så sällan bemöts med borde ha lärt oss vikten av att med varsamma händer ta varandra i anspråk. Ömsesidigt. Ty den som förnedrar någon annan, den förnedrar även sig själv.
