Den allra första chocken har lagt sig.

Efter bara en vecka i Sverige är jag inte längre fullt lika orolig för att bli överkörd av en buss när jag tittar åt fel håll varje gång jag korsar en gata.

Jag har för varje morgon kommit lite närmare en acceptans att inte få bre ut The Guardian på papper till frukost och istället dricka kaffe med den digitala upplagan.

Jag har i och för sig ännu inte ens tanken att ersätta vanan att ha BBC6 Music på medan jag arbetar men det råkar också vara ett mönster som det faktiskt inte finns någon anledning att ändra på.

Att handla mat är en lika märklig upplevelse varje gång.

Hur kan grönsaker och frukt kosta så – verkligen – vanvettigt mycket mer här än i den brittiska dagligvaruhandeln?

Är det ens lagligt?

Men jag lär mig något nytt varje dag. Om saker jag hade glömt lika mycket som om saker som verkligen har förändrats under min frånvaro. Eller om man ska kalla det exil. Det där skiftar från dag till dag.

Men det som tveklöst har förvånat mig mest hittills är återseendet av något jag helt hade förträngt: den svenska bardisken.

Kalla mig, mina utlandssvenska erfarenheter och vanor för dolph lundgrenismer om du så önskar men bardisken förblir en av Sveriges märkligaste platser och upplevelser.

Den är ett skådespel där det alltid är 1891.

Bardisken är det närmaste vi kommer en laglig Fight Club. En frizon där alla de outtalade regler som det trånga livet i en storstad kräver – stå på höger sida i rulltrappan, gå inte i bredd på trottoaren, ha alltid bråttom etc – upphör att gälla.

Just där förvandlas vi till ett machostint Jurassic Park. Att handla i en bar är en tävling på liv och död.

För mig är det, efter nästan sju år i England, ett enormt handikapp.

Jag hade helt förträngt hur svensken – oavsett kön – i en blinkning förvandlas till oljeinsmorda gladiatorer när vi presenteras med en bardisk framför oss.

Vi regresserar till neandertalsmänniskor. Det enda som betyder något är att komma först fram och snabbast iväg. Till vilket pris som helst. Ingenstans är våra armbågar så vässade, blicken så fokuserad eller stämningen så hätsk.

I synnerhet inte i Stockholm.

Jag kom på mig själv med att givetvis låta alla gäster andra gå före mig. De verkade ju tycka att de var här före mig. Då var det säkert så. För vem skulle komma på tanken att tränga sig före?

Så resonerade jag. Det tog en dryg timme att få beställa.

Ungefär lika länge tog det att minnas att, just det, bardisken är en olympisk SM-gren. En slags fribrottning där alla knep är tillåtna. Det vanligaste är att luta sig oerhört långt fram över bardisken – helst nästan lägga sig med ansiktet tryckt mot barens träyta – med både kreditkort och plånbok i varsin ände av utsträckta armar.

Jag tror att det ska föreställa någon slags världsvana när det givetvis är dess diametrala och djupt missriktade motsats.

Det bör tilläggas – om det inte redan har framgått – att det finns alkoholfria alternativ men som inte på något vis förändrar detta, ett av våra underligaste nationella karaktärsdrag.