Låt det sägas direkt: Egentligen är jag emot alla dessa dagar när vi förväntas fira det ena eller andra. Från en mor till visselpipor, typ. Inte så att jag har något emot att fira, men jag vägrar göra det på kommando.

Nu handlar det inte, åtminstone inte bara, om kommersiella krafter utan om – ren överlevnad. Det är inte ens landets förskolebarn som valt dagens firaranledning utan Hembakningsrådet, som på sitt 40-årsjubileum 1999 bestämde att instifta Kanelbullens dag.

En vanlig bulle, en kludd deg gjord på vetemjöl, mjölk, jäst, smör, lite socker och kanel. Inte kan den väl vara så märkvärdig. Nej, inte som bakverk betraktad. Men det är kanelbullen jag förlitar mig på när livet rämnar.

Minnesbilderna flimrar förbi: Den där decembereftermiddagen, när min farmor hastigt och oväntat dött och farfar chockad staplade fram till spisen, satte på kaffet, rotade fram bullarna som hon, hans hustru under nästan 60 år, själv hade bakat och sa, med darrande röst: Vi får väl ändå ha lite kaffe, det skulle Ester ha velat.

Eller den gången när jag svidande ung stod inför en skilsmässa och vi som snart skulle vara före detta makar sjönk ner på köksstolarna som redan var bodelade och tuggade i oss några kanelbullar. Som de två barn vi i grunden var, de barn som behövde tanka lite trygg vanlighet innan vi tog språnget ut i det okända.

Eller då, när jag var ute på promenad med väninnan som drabbats av en allvarlig sjukdom och frågade om det fanns något, något enda, hon ville ha och hon trött log och sa: Baka mig några kanelbullar.

I ärlighetens namn finns det stunder när jag hatat dem, kanelbullarna. Eftersom jag som dubbelarbetande småbarnsmamma hade ambitionen, åtminstone i början, att jag skulle bli den där bullmamman som min egen mamma aldrig var, eftersom hon föredrog romaner framför vetedeg. Vi vill ge våra barn det vi själva inte fick. Som en naturens kompensation, ett försök att få lite jämvikt på mänskligheten.

Men inte förstod sonen det, han som snabbt vande sig vid att slita ut en påse frysta bullar och tugga i sig dem innan de ens hade tinat upp, som runda glassnurror fyllda med kanel.

Naturligtvis gick jag i strejk, ganska fort. Fram tills – det måste väl ändå ha varit mitt verkliga mammaprov – det skulle samlas in pengar till klassresa och lösningen blev att sälja bullar vid tunnelbanan. Jag vet inte ens om det var lagligt, att en samling halvsovande ungar hetsade lika morgontrötta resenärer att köpa bullpåsar för tio kronor styck. Att vi, några mammor, stod gryning efter gryning och bakade den ena plåten efter den andra var väl inte olagligt. Bara överambitiöst. Minns jag rätt blev skolresan inte ens särskilt lyckad, efteråt.

En gång var en bulle gjord av vitt mjöl och socker ett bevis på välstånd, något de förmögna kunde unna sig. I dag räknas den till Livsfarliga Frestelser. Att fortsätta älska kanelbullar rymmer därför ett trots. Men kom inte och säg att de ska göras på fullkorn eller något annat nyttigt, för då – det lovar jag – blir det andra bullar av.