– Man är oerhört glad för sin egen skull, men man känner också ett ansvar för alla de som inte är släppta. Alla de som såg oss gå ut ur fängelset och framförallt alla andra journalister som sitter kvar i Kality dömda bara för att ha gjort sitt jobb.

För mindre än en vecka sedan satt Martin Schibbye i ett stinkande fängelse i Etiopien. Nu står han tillsammans med kollegan Johan Persson och håller presskonferens inför närmare 400 reportrar och fotografer i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm.

De har lämnat Etiopien och sannolikt släpps de aldrig in där igen. Men här säger de båda att berättelsen om sin tid där, den kommer de att berätta under hela sina liv.

– Det har gått från olja och blod till bläck. Pressfrihetsfrågor och demokrati på Afrikas horn har blivit kanske större än det reportage vi åkte för att göra. Vi kommer hem med en annan berättelse än den vi sökte när vi gick över gränsen från Somalia och det är en annan berättelse att förvalta och göra något av, säger Martin Schibbye.

När Svenska Dagbladet träffar dem har de redan gett flera intervjuer efter en lång presskonferens. De är trötta. Johan berättar att han knappt sovit alls föregående natt.

På förmiddagen hade de landat på Arlanda. Röda mattan låg utrullad. Så fort Turkish Airlines från Istanbul hade landat, fick Martin Schibbye och Johan Persson åka vidare i en svart BMW som körde dem till den VIP-lounge där annars statsbesök tas emot.

För många nära och kära var det första på 14 månader som de fick återse de frigivna. Glädjen sken från deras ansikten. För Linnea Schibbye var det också speciellt att se sin man på svensk mark - trots att de träffats varje månad sedan fängslandet.

– När flygplanshjulen slog i backen kände jag bara tjihoo!, säger hon.

Mitt i kramkalaset kom en liten flicka med blomsterbukett i handen, Martin Schibbyes lilla systerdotter, hon som också hade gjort ett armband till Martin som han bar i fängelset.

– Våra anhöriga har ju sagt att detta är stort men man har aldrig riktigt fattat det riktigt. När man sitter inne så försöker man bara överleva dagen. Men det fattar vi nu. Det kommer nog vara jobbigt att folk tittar på oss, säger Johan Persson.

De hade egentligen tänkt stanna borta på hemlig ort ännu längre men förklarar viljan att berätta tog överhanden. De förklarar att de aldrig slutat vara journalister. Dels var det ett sätt att överleva och skapa mening i fängelsets meningslöshet men de ville också bära hem en story, även om det blev en annan än den de kom för att söka.

– Vi har wallraffat som politiska fångar i en diktatur i 14 månader. Det är det ingen annan västerländsk journalist som har gjort vad jag vet. Så självklart har vi unika erfarenheter, säger Johan Persson och fortsätter:

– Vi ska skriva en bok där vi berättar vår historia fullt ut. När och hur vet jag inte, men så fort som möjligt.

Trots det massiva pressuppbådet ger både han och Martin Schibbye ett fokuserat intryck. Bara vid ett tillfälle stockar det sig i halsen för Martin Schibbye när han berättar om hur han hotades med ett automatvapen ute i öknen i Ogaden.

– Det finns vissa ställen i min berättelse, ett annat är när man satt och tänkte på Linnea i öknen. Och jag vet att går jag dit så finns det en typ av stopp där, säger Martin Schibbye.

Innan han och Johan Persson åkte till Etiopien arbetade de i samma frilansgrupp men sällan tillsammans. De kände varandra, mer var det inte. I dag har de extrema erfarenheter tillsammans bakom sig.

– Vi har ju haft oerhört stöd av varandra. Från att ligga skjutna tillsammans i en öken till att dömas tillsammans och klara av fängelset tillsammans så har vi byggt upp en jävla vänskap och förtroende, säger Martin Schibbye.

– Vi har upplevt saker tillsammans som man inte upplevt med någon annan självklart får man en speciell relation. Samtidigt ska det så klart bli skönt att få vara lite ensam, säger Johan Persson.

Någon stor fest för att fira deras hemkomst blev det inte i natt.

Middag och sedan en mjuk säng var vad båda unisont önskade sig allra mest. Efter 14 månader utan sin egen fria vilja ter sig uppenbarligen de mest vardagliga saker som ett mirakel. Som Martin Schibbye säger och ler:

– Jag är så sugen på att bada. Men det kanske är det för kallt för det.