Den är liten, lätt och smidig. Då och då sägs det att den kan komma att rädda både bok- och tidningsbranschen. Det finns bara ett problem: den är oerhört svår att tycka om.

Hela förra veckan tillbringade jag med en läsplatta vid min sida. Det var en märkligt oengagerande upplevelse. Så fort jag hade testat mig mätt på den – vilket gick ganska fort – kände jag inget som helst sug att plocka upp den igen. Däremot fick jag upp ögonen för ett nytt fenomen som jag i och för sig hade läst om, men inte klarat av att relatera till innan. Nämligen att vi nu sitter så mycket framför datorskärmar att hela vårt sätt att läsa håller på att förändras. I stället för att förutsättningslöst låta texten komma till oss ord för ord, mening för mening, rad för rad, söker sig våra blickar mycket snabbt diagonalt över skärmen, på jakt endast efter de allra viktigaste informationsbitarna. I snabbscannandets tid läser vi allt som för att lösa en uppgift. Och missar därför djup, botten och nyanser.

Är det anledningen till allt fler romaner antar en Dan Brown-aktig form? Med tydliga innehållsliga hållpunkter i slutet av varje kapitel, som belöning till den läsare som hastigt skummar sig fram genom den grunda intrigen? När författaren Nicholas Carr förra året tog upp detta i en artikel med rubriken Is Google Making Us Stupid?, startade han en kulturdebatt som räckte en hel höst i USA.

Med läsplattan i min hand – och med mina ögon hastigt scrollandes sida efter sida i de e-böcker jag köpt – gick tankarna osökt till den här höstens mest omtalade kulturdebatt i Skåne. Under sommaren förstörde Malmö stadsbibliotek en stor mängd utgallrade böcker i en strävan att bereda plats för evenemang. Ledningen tycktes vilja omvärdera hela begreppet bibliotek, och hinna med en förändring innan den ovissa framtiden stod och stampade vid entrén. Tilltaget fick hela kultursfären att dallra: författare rasade, debattörer knattrade och biblioteket skälvde ända ned till arkivet.

Men frågan är om inte ledningen ändå var inne på rätt spår (bortsett från förstörandet av böckerna). En stor del av bibliotekens innehåll håller ju faktiskt på att bli överflödigt. Redan i dag är vår tillgång till fakta så omfattande att allt färre känner behov av att besöka ett bibliotek. Varför skulle de? Via datorer och mobiltelefoner kommer vi i dag åt en informationsmängd som för bara tio år sedan skulle ha gjort personalen på ett mindre landsortsbibliotek djupt avundsjuk.

Den här utvecklingen kommer knappast avta i takt med att även skönlitteraturen blir tillgänglig digitalt. Var lämnar då detta biblioteken? Det vet vi inte, även om vi kan ana att de snart delvis kommer att syssla med annat än i dag. Vi vet inte ens var utvecklingen lämnar oss läsare – med våra skummande ögon som snabbt bläddrar sig förbi sida efter sida på våra plattor, skärmar och telefoner. Det enda vi kan vara säkra på är att ett bibliotek som endast existerar för att bevara en tradition inte kommer att bli särskilt långlivat. Och att just detta ser ut att vara det sämsta valet för oss alla.