”Tjejer gillar Barbies och hopprep. Killar leker krig”, sa en liten kille i måndagens artikel om ojämställda skolor här i SvD.
Och en liten tjej kontrade:
”Är det något jag hatar så är det Barbies.”
De två barnen går bara i tredje klass men sammanfattar ändå det rådande jämställdhetsläget så bra. Bilden av hur flickor och pojkar ska vara är fortfarande ruskigt stereotyp.
Få saker får oss att känna oss så hotade som ifrågasättandet av vad som är kvinnligt och manligt. ”Ska flickor tvingas att bli som pojkar?”, undrar någon när jämställdhetsprojekt inom förskolor och skolor kommer på tal. ”Vill ni att alla pojkar ska bli bögar?”, någon annan.
Men det handlar inte om att tvinga, utan om att öppna nya världar. Att en liten tjej ska slippa leka med Barbies. Och att en kille ska få. Om de själva vill. Att vi vuxna ska visa att det är möjligt.
En pionjär inom det arbetet är Kajsa Wahlström, kvinnan bakom pedagogiken på de kända jämställdhetsprojekten förskolorna Tittmyran och Björntomten i Gävle. Numera jobbar hon som konsult och ögonöppnare för andra kommuner och pedagoger runt om i landet. Jag träffade henne i Jönköping, en kommun som med hjälp av pengar från Sveriges kommuner och landsting (SKL) satsat på jämställdhet ända uppifrån kommunledning där två kvinnor i år tävlar om att bli kommunstyrelsens ordförande ner på förskolenivå.
På förskolan Gunghästen till exempel har man slutat att köpa in de mest könsstereotypa leksakerna men också funderat på bemötandet man ger både barn och vuxna. Varför ringer förskolepersonalen till exempel nästan alltid till mammorna när det har hänt något? Personalen har filmats när de är med barnen och utvärderat resultatet.
”Det var jobbigt att se hur konstigt man gör”, tyckte en pedagog. ”Men man måste ju se det för annars kan man inte förändra sig.”
Idag säger de inte längre ”Vilken gullig tröja!” till tjejerna och ”Vilken tuff spindelman” till killarna. Utan ”Rosa, tycker du om den färgen?” och ”Spindelmannen, brukar du leka med honom?”
När nya förskolan Ullstigen skulle byggas bestämde man sig för en annorlunda förskola med ganska tomma rum i neutrala färger och med neutrala namn. Leksakerna placerades i genomskinliga backar i ett separat rum. Hejdå dockrum och byggrum. Här är all lek tillåten i alla rum. Det är bara att hämta en back och sätta igång. Enligt personalen har det lett till en ökad kreativitet. En spis förvandlas till en sopbil. Barnen leker med bilar och djur oavsett om man är pojke eller flicka. Och alla leker med alla.
De tomma rummen var svårsmälta för föräldrarna i början. Allra svårast att acceptera var det vita rummet. ”Ni måste måla”, tyckte föräldrarna. Tills det visade sig att det var barnens favoritrum: ”Där kan man göra allt!”
Det som kändes tomt och fel för många vuxna upplevde barnen som en möjlighet. När vi tar bort de förbestämda ramar som omgärdar våra flickor och pojkar blir det plötsligt möjligt att leka vad som helst… plugga vad som helst och bli vad som helst.
