NEW YORK Sverige är väldigt engagerat i Etiopien. Sida har skickat tre miljarder kronor det senaste decenniet. Vi ger dessutom FN pengar för att bygga upp statliga institutioner där. Enligt svenska utrikesdepartementet fokuseras den svenska hjälpen på mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati. Biståndets viktigaste profilfrågor, som de kallas.

I de vackra begreppen ingår en fri press. Det är så grundläggande att det finns internationella konventioner som syftar till att skydda journalister och ge dem fri lejd att rapportera om konflikter. Samtidigt finns en enkel anledning till att journalister fängslas, dödas och förföljs: att exempelvis en diktator vill hindra mörka sanningar från att komma ut.

I UD:s egen skrivelse om mänskliga rättigheter i Etiopien 2010 berättas om tortyr, kränkningar och hot. Landets anti-terroristlag beskrivs så här: ”Definitionen av vad terrorism innebär är vag och därmed finns möjligheten till breda tolkningsmöjligheter från regeringens och myndigheters sida.”

Mot bakgrund av denna Kafka-lag ska nu två svenska journalister prövas. Det tycker den svenske oppositionsledaren är helt i sin ordning. ”Varje land ska lagföra de personer som man anser har begått ett brott”, rapporteras han ha sagt, i ett anfall av obildning, kulturrelativism, eller både och.

Hur kan vi ens acceptera att två svenska journalister ställs inför rätta i Etiopien? Och tror ni att en enda amerikansk journalist hade tillåtits sitta och ruttna i ett etiopiskt fängelse i mer än fem minuter utan att det hade blivit en politisk fråga på högsta nivå, där alla relationer, inklusive bistånd, omedelbart hade ifrågasatts?

Nu är Sverige ingen supermakt. Vi gillar att prata tyst i stället för att bråka högljutt. Vår utrikesminister, som vanligtvis pratar så mycket att han av amerikanerna benämnts som åtminstone en mellanstor hund, ligger lågt. Men hur skulle det vara om han ringde upp sin amerikanska motsvarighet och bad om lite eldunderstöd här? Vi är ju med och krigar där de ber oss. USA är den enda röst som många diktaturer lyssnar till. Yttrandefriheten borde vara värd mer för vår utrikesminister än ett skorrande avfärdande.

Eller så kan vi bara fortsätta att uppmuntra mänskliga rättigheter i Etiopien på behörigt avstånd. Sverige skickar inga pengar direkt till regeringen längre, men nästan en tredjedel av biståndet går genom statliga kanaler. Som 36 miljoner till Addis Abebas universitet, för bland annat nya laboratorier. Eller som de 835 miljoner som gick till landsbygdsutveckling. (Hur det gick? Jo, det fanns inga laboratorier när någon senast var där och undersökte saken. Och landsbygdsstödet kom inte främst de allra fattigaste tillgodo, enligt utvärderingen.)

Så vad betyder svenskt tal om mänskliga rättigheter och alla välvilliga skattemiljoner till Etiopien egentligen? Om vi inte kan ta strid för pressfrihet och två svenska journalisters liv – öppet och aggressivt och högljutt – vad har vi då kvar att vara stolta över? Las?