Vi är många som älskar fotboll. Som sörjer att det inte blev något VM i Sydafrika för det svenska herrlandslaget. Och allt adrenalin, tjoande, chips och öl i tv-soffan, firande på stan efter segrar (alternativt bittert ältande) och allt annat skoj vi nu går miste om.
Utan Sverige blir det liksom inte detsamma.
Så vad var det som gick fel?
Vi elitsatsar för sent, tycker Zlatan som själv blev upptäckt som ung, och lyckas därför inte förvalta våra talanger. De behöver större utmaningar tidigare. Släpp in dem i allsvenskan som 17-åringar så att de tidigt i sin karriär får en chans att scoutas till och utvecklas i de stora lagen ute i Europa, menar Barca-spelaren.
Avgående förbundskaptenen Lars Lagerbäck pratar om att förlänga säsongen för ungdomsfotbollen. I mellan- och Sydeuropa spelas det fotboll i princip året runt, här bara halva året, säger han.
Det är inte riktigt sant. Jag är själv tränare för ett lag 13-åriga tjejer och nog tränar vi året runt, men inte utan visst besvär. På vintern står vi i kö för att få tränga ihop oss 30 stycken i små skolgympasalar på udda tider. De riktiga sporthallarna ockuperas av inomhussporterna.
Nu är jag inte ute efter att köra ut handbolls- och volleybollspelarna i kylan. Men det skulle kännas fint om landets kommuner vaknade upp och insåg att fotboll numera är en året runt-sport. På min hemmaplan Nacka IP har man till exempel lagt ett fantastiskt konstgräs. Dragit värmeslingor under den. Men vägrar att slå på elen, vilket gör att planen i stort sett blir obrukbar när snön kommer.
Svensk fotboll är på många sätt fantastisk. Med 600 000 aktiva spelare är det den i särklass största sporten i vårt land. Mängder av ungdomar får något meningsfullt och kul att göra på fritiden, lär sig arbeta för gemensamma mål och får den där motionen som alla experttyckare gnäller om att de saknar. I svensk fotboll får alla vara med.
Även om du hunnit fylla tolv och aldrig tidigare nuddat vid en boll.
Verksamheten byggs upp med hjälp av tusentals föräldratränare. Människor som jag, som efter en dag på jobbet rusar hem för ett snabbt quick-change från arbetskostym till träningsoverall för att sedan med visselpipan i högsta hugg försöka förfina ungarnas bredsidor, vristskott och inlägg. Med varierande framgång. Det är inte på något sätt synd om oss, vi får så mycket tillbaka. Att få coacha kidsen, följa ett lag från knattar till juniorer, är en gåva. Men med föräldratränare skapar vi ingen Zlatan & Messi-fabrik. För att valla fram sådana stjärnor krävs fler proffsinsatser på tidigare nivå.
Redan idag finns företag som Coerver coaching och Svenska fotbollsakademin som erbjuder utbildningspaket. Men det är bland många klubbar inte riktigt rumsrent att välja ut några talanger ur mängden som man vill satsa extra på, och det finns inte resurser för att satsa på alla.
Om vi ska få någon ny Zlatan eller Zlatana måste vi nog våga ta den här diskussionen. Elit och bredd borde på ett naturligare sätt kunna leva sida vid sida. Alla ska med. Men det behöver kanske inte betyda att det ska vara lika för alla?
