SvD har träffat Sir Michael Marmot, som sällan ger intervjuer.
Han är chef för The International Institute for Society and Health i London och leder sedan 2005 en global hälsokommission inom Världshälsoorganisationen, WHO. Han har kartlagt den osunda och ojämlika folkhälsan i världens länder och nyligen även redovisat en specialgranskning av läget i Storbritannien. Den brittiske folkhälsoexperten anses vara den som kan de stora globala hälsofrågorna bäst av alla.
”Closing the gap in av generation” heter Michael Marmots rapport om hur man kan påverka de stora hälsoskillnaderna i världen.
Men frågan är om han verkligen tror att man kan utjämna skillnaderna på en generation?
–Det är praktiskt möjligt. Vi har kunskapen och de flesta har nog viljan, men naturligtvis kommer det inte att ske. Det skulle kräva att alla inblandade drog åt rätt håll, samtidigt och metodiskt. Även om jag är en obotlig optimist är det orealistiskt, säger Michael Marmot.
Han vill inte riktigt svara på frågan om folkhälsan i världen blivit bättre eller sämre under de senaste 20–30 åren. Den globala situationen är väldigt komplex och han tar Latinamerika som det tydligaste exemplet.
–I stora drag har Latinamerika gått framåt en hel del, men samtidigt är det den kontinent som har den största ojämlikheten. Och det gäller inte minst inom ett land som Brasilien som nu kommit upp till en förväntad medellivslängd på drygt 72 år. Men skillnaderna är enorma mellan olika områden. Inom bara några minuter kan man förflytta sig från ett slumområde där det råder fruktansvärda villkor till ett område med oerhörda förutsättningar, säger han.
Ett mått på detta är skillnaden i inkomst mellan de 20 procent som har de högsta respektive lägsta inkomsterna. I Sverige har höginkomsttagarna fyra gånger mer än den femtedel som har de lägsta inkomsterna. I Storbritannien är skillnaden sju gånger, i USA 8,5 gånger, i Mexiko 13 gånger, i Chile 19 gånger – men i Brasilien är det hela 25 gångers skillnad.
Att just få fram skillnaderna inom ett land eller inom en region eller stad är nog Michael Marmots viktigaste påpekande om den ojämlika hälsan. Även om Storbritannien inte är extremt på något sätt visar den färska rapporten på kolossala skillnader. Michael Marmot tar gärna sin hemstad, London, som exempel.
–Om jag cyklar en timme från välmående Kensington och Chelsea där männen har en förväntad livslängd på 88 år kan jag ta mig till nordöstra London och där kan en man bara hoppas på 71 år. Det är 17 års skillnad i en av världens rikaste städer.
Och som om inte det vore nog har den välutbildade med höga inkomster sannolikt också fler friska år utan medicinska handikapp. Han kan hoppas på 75 friska år mot 50 år utan sjukdomar för den som saknar utbildning och har de sämsta inkomsterna.
Men Afrika är förstås den kontinent som är mest utsatt. Många länder är hårt drabbade av hiv/aids, men även av svält och konflikter. Här går det bakåt i Zimbabwe, Zambia, Swaziland och Lesotho. I vissa delar av Zimbabwe blir kvinnorna bara 34 år. De positiva exemplen är inte många men totalt har faktiskt medellivslängden ökat med tre år till 51 år i hela mellan- och södra Afrika sedan 1970.
–Men i det stora Indien som låg på ungefär samma nivå på 70-talet har man lagt på 12 år. Det är en helt fantastiskt utveckling man fått genom den tillväxt man skapat. Det är nog det exempel som gör mig mest optimistisk.
Enligt Michael Marmot kan sjukvården bara bidra med 20 procent för att förbättra folkhälsan. Det handlar om att öka tillgängligheten, satsa mer på förebyggande vård, att se till att sam- arbetet fungerar mellan lokala och centrala vårdnivåer och att satsa på kunskap, utbildning och utvärderingar.
Men det är mycket som är viktigare. Att bekämpa fattigdom, att skapa jobb och goda arbetsvillkor och att ge människor kontroll över sina liv. Alkohol har till exempel stor betydelse på folkhälsan, det är troligtvis den näst viktigaste orsaken till att människor dör i förtid, påpekar Michael Marmot.
–Folks hälsa är ett bra mått på hur samhället fungerar. Men man kan bara göra något åt det om man har makt över sitt dagliga liv. Det får man genom ekonomiska förutsättningar och genom utbildning.
I den globala hälsokommissionen har man grovt räknat på vad det skulle kosta att utjämna en del av skillnaderna, att en miljard människor lever i slumområden. Notan beräknas till 800 miljarder svenska kronor.
–Det är ofantligt mycket, men pengarna finns. För att rädda bankerna gick man in med tio gånger så mycket.
Michael Marmot har nyligen fått ett nytt uppdrag att göra en specialgranskning av Europas 52 nationer som ska vara klar om 2–3 år.
–Hela det gamla Sovjetunionen ingår och naturligtvis Östeuropa där utvecklingen är negativ i många länder. I den andra änden har vi Sverige, Norge och Island som är föredömen på många sätt, säger han.
Men även i Sverige har skillnaderna ökat. Den förväntade medellivslängden har visserligen blivit längre för både män och kvinnor sedan 1986, men skillnaden har ökat mellan dem som bara gått grundskola och dem som har eftergymnasial utbildning. Skillnaden var tidigare 2,5 år – men nu lever en högutbildad fem år längre.
Centern med de båda riksdagsmännen Kenneth Johansson och Lennart Levi i spetsen vill nu att den borgerliga regeringsalliansen enas om att starta en nationell hälsokommitté som ska ta fram konkreta förslag för att minska klyftorna. C-männen vill också ha en fördjupad undersökning av den svenska folkhälsan.
–Vi ska lyfta de mest utsatta. Det handlar om jobbskapande och bryta ner utanförskapet men också att ge människor mer vardagsmakt och för det behöver valfriheten byggas ut ännu mer. Det gäller exempelvis vårdvalet, men vi vill också att alla departement och beslut ska genomsyras av ett hälsoperspektiv, säger Kenneth Johansson.
