Det här var på 90-talet. Diskussionen handlade om fester med kändisar. Någon kände någon som varit på hemmafest i Bollnäs. En sådan vars rykte spridit sig och lockat tio gånger fler än beräknat. Folk trängdes i alla rum. Haddaway på högsta volym. Kir och fimpar i soffan. Förfärade grannar som kikade fram bakom virkade gardiner. Tidigt på morgonen hade den siste festdeltagaren vinglat hemåt och tjejen i huset kunde gå och lägga sig. Från sängen noterar hon att en av garderobsdörrarna står på glänt. I mörkret ser hon reflexen av ett par glasögon. Förskräckt väcker hon sin pojkvän.
Pojkvännen bröstar upp sig och sliter upp dörren. Bland kläderna står en man i 40-årsåldern. Han är blek, tunnhårig och hålögd. Han mumlar ursäktande och slinker snabbt ut genom dörren. Dagen därpå läser de i morgontidningen att en misstänkt seriemördare rymt från Säters sjukhus. Paret kände omedelbart igen hans ansikte. Mannen i garderoben var Thomas Quick.
Det föll mig aldrig in att ifrågasätta sanningshalten i berättelsen. Den var alldeles för bra. Att ha varit på samma fest som den värste seriemördaren i svensk kriminalhistoria var oslagbart. Idag är historien en skröna utan poäng. Monstret Thomas Quick är av allt att döma inget mer spännande än blandmissbrukaren Sture Bergwall. En helt vanlig skummis. En sådan som man hittar smygande i buskarna runt allmänna badplatser om somrarna.
Mordrättegången mot Thomas Quick har kallats den största svenska rättsskandalen någonsin. Åklagarsidan har anklagats för att ha manipulerat bevis, drogat ner den misstänkte och tvingat ur honom falska erkännanden. Samtidigt som några av våra mest namnkunniga experter debatterar svensk rättssäkerhet är jag mest fascinerad av hur en mytoman stenad på Stesolid och Kodein lyckades bli en av Sveriges mest kända personer, i det närmaste en folkhemsikon jämförbar med Carola eller Björn Borg.
En förklaring är förstås att seriemördaren på 1990-talet, från att ha varit en angelägenhet för kriminologer och trenchcoatklädda tonårspojkar, tog steget ner i den kulturella mittfåran. När Quick erkände sitt första mord hade Anthony Hopkins nyligen kammat hem en Oscar för sin roll som kannibalen Hannibal Lecter i När lammen tystnar. En sökning på IMDB.com visar över 1000 filmer och tv-program med seriemördartema. De flesta är inspelade efter 1990. Till detta kan läggas en oändlig mängd deckare, tidningsartiklar, tv-spel, serier och dålig nu-metal. Dömda seriemördare finns att köpa som actiondockor och samlarbilder. Enligt somliga kulturkritiker är denna kult resultatet av ett samhälle besatt av våld och kändisskap. Andra ser det ritualiserade dödandet som en metafor för masskonsumtionens själsliga tomhet.
Det är möjligt att det är så. Men kanske är det så enkelt att vi ser oss själva i dessa avskyvärda brottslingar. Trots att de flesta av oss inte känner en okuvlig drift att döda okända människor och smaska i oss deras kroppsdelar kan vi identifiera oss med seriemördarens sociala hämningar och känsla av utanförskap.
Vem har inte iakttagit människorna runt omkring förvissad om att alla lever lyckliga liv utom jag? Vem har inte någon gång besökt en fest och känt sig så ensam och obekväm att man helst av allt skulle vilja gömma sig i en garderob?
Lars Berge är frilansjournalist och dokumentärmakare. lars.berge@svd.se
