Nästa söndag är det julafton och efter att SVT:s julkalender avskaffat tomten återstår bara Karl Bertil Jonsson. Honom kan vi i alla fall tro på. Den slutsatsen kan ni dra av Science (8 december, vol. 314: 1569-1572).

Ända sedan Darwins ”kamp för överlevnad” har vi funderat över varför vi är snälla mot varandra. Snälla, vänliga, självuppoffrande och givmilda människor som Karl Bertil Jonsson. Han som dessutom tror på jämlikheten. Darwin själv hade sin förklaring; kampen för tillvaron mellan olika grupper av människor gynnade sådana som ”De tre musketörerna” och deras ”En för alla - alla för en”. Grupper av människor som höll ihop och skyddade varandra, delade mat, höll uppstickare på plats och inte heller lät någon alfahanne bli far till alla barnen.

Problemet var den ”själviska genen”. Hur skulle gener som bara såg till sitt kunna skapa människor som såg till andra? Arvsanlag som gav lust att hjälpa andra framför sig själv levde ju farligt och riskerade dö med sin bärare.

Självuppoffrande myror, ofruktsamma arbetarbin och kamikazegetingar är inga problem. De är tillräckligt nära släkt för att den egna döden i omsorgen om andra ska ge matematisk logik åt att osjälviska gener kan överleva - och sprida sig - även om mängder av deras bärare försvinner in i evigheten.

Artikeln i Science berättar att vi inte är så olika bin, getingar och myror. Människor som nu lever som vi antas ha levt förr är rätt mycket släkt inom den egna gruppen och rätt lite släkt med andra grupper runt omkring sig. Det ger också matematisk gen-logik åt att osjälviska beteenden som gynnade den egna gruppen också gynnade eventuella gener bakom osjälviska beteenden.

Men egentligen spelar det ingen roll vad generna säger. Inte nu när de väl sagt sitt. Nu när de gett oss känslan för de egna, förmågan att se oss själva i andra och kunna räkna med tiden. Nu vet vi ju att grunden för vår existens är att vi kan ha tillit till varandra, delar med oss, ställer upp, samarbetar.

Frågan - så här inför jul - är inte om vi är onda eller goda utan vem vi räknar till de egna och vem vi betraktar som de andra. Med genforskarnas kunskaper om vår gemensamma urfamilj och med Christer Fuglesangs ögon vet vi nu att de egna består av sex miljarder människor på ett ensamt litet klot i ett becksvart universum.

Det gör i vart fall mig en smula hoppfull.