Klockan är strax efter fyra på eftermiddagen och Mats har precis vaknat efter att ha sovit sin middagslur. Han har bott i det lilla huset på Hallandsåsen i fyra år. De första åren klarade han av att gå och lägga sig själv. Nu måste han ha hjälp av sin assistent för att komma i säng.
Vi åker från kusten in mot land. Efter några kilometer börjar vi klättringen uppför Hallandsåsen och landskapet förändras. Det är svårt att tänka sig en vackrare plats en krispig, klar morgon i september. Bokskogarna som släpper igenom minimalt med ljus och stengärdsgårdarna som omringar horder av betande, rödbruna kor.
Det var många år sedan jag senast träffade Mats. Då gick han upprätt, om än något bredbent för att inte tappa balansen. Hans tal var kristallklart och rösten kraftfull.
Vi är på väg att träffa en gammal kompis som bestämt sig för att dö och frågorna trängs i mitt huvud: Hur växer ett sådant beslut fram? Kan man verkligen tänka igenom en sådan sak tillräckligt noga? Vågar man ångra sig när det väl blir dags?
Bara en liten bit kvar nu. Vi svänger in på Per Mårtensväg, ett småstugeområde strax norr om Hjärnarp. Där vägen tar slut och skogen tar vid ligger den lilla huset i skånskt korsvirke.
Han sitter i köket med ryggen mot oss. Håret i hästsvans som alltid och när han vänder sig om är han precis så som jag minns honom. Ett stort leende. Intill honom sitter hans storebror Benny.
Mats sträcker ut en hand, jag undrar hur han mår.
– Bra, svarar han kort.
Han har magrat. I sin rullstol med en filt över benen ser han ut som en liten fågelunge. Handen är klumpig och ostyrig när han sträcker sig fram för att ta kaffemuggen. Det händer att han tappar muggen på grund av sina sargade muskler.
Längs väggarna i vardagsrummet och i delar av köket står träbackarna med skivor – Mats stolthet.
– 4 087 skivor. Bara vinyl, ler han.
Kryssets skivsamling har varit legendarisk i Laholm i över 20 år. Här finns all klassisk rock värd namnet.
Han berättar om sitt senaste besök hos neurologen:
– Läkaren sa, nu Mats har du ingen vanlig MS längre. Nu är den progressiv. För mig är nästa steg ryggläge och sedan blir det svårare och svårare att andas. Vem fan vill ligga så?
Han pratar stötvis. Muskulaturen i tungan är delvis förtvinad av sjukdomen, konsonanterna och vokalerna stockar sig i munnen. Jag får ofta be honom prova en gång till, litet långsammare, så att jag förstår.
Dagarna går långsamt i den lilla stugan. Mats hjälps ur sängen av assistenten vid 9-tiden. Största delen av dagen tillbringar han här vid köksbordet i sin rullstol. Han brukar inte vilja ha någon lunch. Vid tvåtiden lägger assistenten honom i sängen, placerad intill fönstret i vardagsrummet. Efter ett par timmar vaknar han, slötittar på Discovery eller Animal Planet på sin stora tv. Vid 20-tiden äter han sedan för första gången, och ett par timmar senare får han åter hjälp att lägga sig. Dag ut och dag in. Samma rutiner.
Jag börjar inse att det till stora delar är Bennys förtjänst, som är en av Mats fyra assistenter, att han trots allt lyckas hålla humöret uppe.
Just nu är han igång och berättar en historia om hur de slet med Mats rullstol när de var på konsert med bluegrass-bandet Hayseed Dixie i Köpenhamn i våras.
– Jag sa till Mats, när vi väl fått upp honom för den smala trappan, att det blir lättare när vi ska hem. Då släpper vi rullstolen vid det översta trappsteget och så får du studsa ner!
Båda skrattar. Tonen mellan bröderna är rå men hjärtlig. Men mellan skämten förstår man hur svårt det är för Benny att se sin lillebror brytas ned av sjukdomen.
– Det är klart att det är tungt att se honom i det här skicket. Men samtidigt är det gott att få ha varit honom så här nära nu när slutet närmar sig.
