NEW YORK Det finns några saker som alla behärskar här. Som att kunna gå och dricka kaffe och prata i telefon samtidigt. Med en tidning under armen. Eller att hälsa varje främling med ”how are ’ya” men sällan lyssna på svaret. De vet också att Frederick Douglass var en slav från Baltimore som flydde till New York 1838. Här blev han en fri man och nu är en vindpinad del av åttonde avenyn uppkallad efter honom.
Ungefär femtio tusen slavar transporterades från Afrika varje år under början av 1800-talet. Sedan blev det olagligt att äga andra människor och slaveriet avskaffades. Den historiska detaljen känner alla till. Själva definitionen av slaveri är densamma idag. Det innebär att arbeta i fångenskap utan betalning, under hot om dödligt våld. Men antalet slavar är mycket högre.
FN har den absolut mest konservativa beräkningen – att drygt tolv miljoner människor lever i slaveri idag. Det är hela Sverige plus större delen av Finland. Plus tre miljoner barn. Mest flickor, som tvingas prostituera sig. Priset på en människa har också sjunkit. Att köpa en slav på Frederick Douglass tid kostade motsvarande 300000 kronor i dagens penningvärde. Idag köps och säljs en människa för samma pris som för en flaska champagne. Eller en massage.
De finns överallt. Enligt amerikanska State Department finns tiotusentals insmugglade slavar i USA; hushållerskor, sweatshop-arbetare, prostituerade. Slaveri är olagligt i alla länder, men på många platser i exempelvis Pakistan, Indien eller Thailand vinner korruption över mänsklighet. Där poliser är till salu blir slavarna billiga.
Jag har läst tre böcker om slaveri i helgen – hundratals sidor om orsaker och förslag till åtgärder. Här är sammanfattningen: Slaveri existerar idag för att någon tjänar på det, och det är en ganska riskfri business. Slaveri kan avskaffas genom politisk makt och vilja. Men de flesta politiker bryr sig enbart om vad deras väljare påtalar, och det ska mycket till för att de ska sätta riktig press på andra länder om det inte gäller kärnvapen. Idag är det få som säger något om slaveri, eftersom det oftast handlar om världens allra fattigaste människor; utan utbildning och utan röster. Små flickor från små byar i Burma som kidnappas och säljs vidare skriver inga insändare, och de känner ingen.
Så det känns otroligt långt borta. Verkar komplicerat. Svårt att göra något åt. Nä, jag känner mig inte tillräckligt insatt, asså. Jag har förresten många andra problem också. Så tänkte många av tanterna på Park Avenue och Karlaplan på artonhundratalet också. Men några av dem gick ut och kedjade fast sig, eller stöttade dem som gjorde det. Andra, som Harriet Beecher Stowe, startade krig. Jag har hört flera gamla människorättskämpar tala om hur de stod fast vid sitt arbete för framtida generationers skull; för att de inte skulle klara av att se oss i ögonen och säga att de inget gjorde. Men hur ska vi förklara oss inför våra barn? För våra döttrar, när vi åker på en julresa till något varmt och behagligt ställe?
