Till vardags brukar jag numera inte läsa Vatikanens dagstidning Osservatore Romano. Men häromdagen blev jag nyfiken på en sak. Hur reagerade Heliga Stolen på Muammar Gadaffis ytterst obehagliga vänskapsbesök hos Silvio Berlusconi? Ännu en gång fick ju den libyske diktatorn fritt använda Rom som scen för sina bisarra upptåg och förödmjukande provokationer, mest förödmjukande för honom själv. Gadaffi uppmanade Italiens regering att till EU framföra ett krav på minst fem miljarder euro om året som ersättning för att Libyen skulle stoppa den illegala invandringen till Europa. Utan pengarna skulle flyktingströmmen flöda och Europa skulle bli svart som Afrika, förklarade diktatorn. Utrikesminister Franco Frattini lovade att i Bryssel ta upp frågan. Hur reagerar EU på sådan öppen utpressning? Nästa toppmöte mellan EU och Afrika hålls i Libyen senare i höst.
Den officiella middagen med 800 gäster började vid midnatt, bland annat på grund av ramadan. Berlusconi bjöd på den vanliga italienska menyn med pennette tricolore. Här fanns (nästan) alla Italiens förnämsta storföretagare som i förhoppningar om nya strålande affärer lät sig förnedras i ett ovärdigt spektakel. Framför allt önskade diktatorn inhandla en del materiel från den italienska militärindustrin. Kanske för sådär en fem miljarder? Som avslutning, vid halvtretiden, sjöng den förre smörsångaren Berlusconi en fransk chanson, men då hade Gadaffi redan lämnat middagen.
Den värsta provokationen var nog att Gadaffi valt att just i Rom, katolska kyrkans huvudstad, uppmana Europa att konvertera till islam, ”morgondagens religion”. En påtaglig irritation kom till uttryck i tidningen Avvenire, som är de italienska biskoparnas dagstidning. Men hur reagerade man högst upp i Vatikanens hierarki? Det återspeglas ju i Osservatore Romano.
Där upptäckte jag till min förvåning att man helt enkelt nonchalerade Gadaffi, som vore hans provokation en bagatell som inte ens förtjänar någon trycksvärta. Rapportering om besöket begränsas till de kommersiella förbindelserna och till flyktingtragedin. Däremot ingenting om att Gadaffi försökte värva proselyter i Europa.
Ännu mer förvånad blir jag över att Osservatore Romano istället intresserar sig för fotboll. Visserligen i ett filosofiskt och teologiskt perspektiv, men ändå. Tidningen ägnar stort utrymme åt en liten skrift om fotbollens filosofi som nyligen kommit ut på italienska av den framträdande katolske religionsfilosofen Bernhard Welte (1906–1983). Här läser jag att fotboll kan förstås som en evighetens oas i jordelivet som hos människan väcker hopp om en annan värld. Så gör Welte fotbollsspelet till en metafor för livet självt.
Men den tanken är inte specifikt katolsk. Även Jean-Paul Sartre och Pier Paolo Pasolini uttryckte sig likadant. Kvar står gåtan med hur Maradona och Guds hand samverkade vid VM 1986. Den har inte ens Vatikanen och Osservatore Romano något bra svar på.
Rolf Gustavsson
