Nu är det dags igen för högtidliga hurra, skjut och blås. Ännu ett EU–toppmöte förannonseras som en historisk vändpunkt. I kollektiv självsuggestion kommer Europas politiska ledare att meddela en allt mindre imponerad europeisk allmänhet att den politiska krisen äntligen övervunnits.

–Hundarna skäller men karavanen fortsätter!

Så brukade Helmut Kohl uttrycka sin övertygelse om Europas enande som en ofrånkomlig process.

Sedan många år är det min yrkesroll att tillhöra de skällande hundarna. En erfarenhet som ger mig privilegiet att påpeka att Helmut Kohl tillhör en svunnen tid. Idag ser jag ingen europeisk ledare av Kohls resning, ingen europeisk karavan och ingen färdriktning. I Lissabon möts en vilsen flock som tappat orienteringen.

Samtidigt vill jag tillägga att den inre upplösning som plågar EU under senare år har sitt ursprung i den tid då de gamla pionjärerna styrde, Helmut Kohl, François Mitterrand, Felipe Gonzalez och Jacques Delors. I Maastricht 1991 bjöd de Storbritanniens John Major på generösa särlösningar (”opt-outs”). De trodde det var tillfälliga arrangemang för en eftersläntrare som senare skulle ansluta sig till karavanen. I förlängningen på denna missbedömning ligger det aktuella förslaget, ett ”fotnotsfördrag”.

Det var också i Maastricht 1991 som frågorna kring EU:s institutioner för första gången sköts på framtiden, till Amsterdam (1997). Därefter har de valsat vidare till Nice (2000), Bryssel/Rom (2004) och nu till Lissabon. Om allt går enligt planerna träder reformerna fullt ut i kraft den 1 april 2017 – alltså 25 år efter Maastricht. Nej, det är inget aprilskämt!

När alla detaljer är på plats inbjuds allmänheten till diskussion. Till vilket syfte, undrade Annika Ström Melin i en syrlig kommentar häromdagen. Ingenting i innehållet kan ju längre förändras.

Det blir patetiskt att framställa det nu föreliggande förslaget som en framgång. Det är ju en reträtt efter ett bakslag. Det enda goda argument som talar till dess fördel är att det är något bättre än ingenting, det vill säga det nu gällande Nice-fördraget. Det säger allt om Nice.

José Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande, som till varje pris vill få ett nytt mandat (2009–14), anar att han blir syndabocken om fördraget havererar. Därför beordrar han största möjliga tystnad i EU-kommissionen, vilket i praktiken betyder radiotystnad under resten av den nuvarande mandatperioden.

Samtidigt kan envar se varningslamporna blinka. Slutet av året kan bli en rysare för EU. Gemenskapens sammanhållning kan utsättas för en serie hårda attacker: kreditkrisen kan skaka om finansmarknaderna, fördraget kan köra fast, Kosovo kan utropa ensidig självständighet och det kommande energi- och klimatpaketet kan ställa krav på solidariska uppoffringar.

Som ett tidens tecken har Arnold Schwarzenegger, Kaliforniens guvernör, nominerats till ”Årets europé” och lär komma på EU-besök i slutet av månaden. The Terminator bygger upp Europas muskler. Vilken politisk science fiction!