På nytt blomstrar den politiska poesin. Från Los Cabos i Mexiko kommer uppmuntrande tillrop till krisens Europa från världens ledande politiker. Europa uppmanas prioritera nödvändiga åtgärder för att förstärka efterfrågan, understödja tillväxten och återupprätta förtroendet.

Drömmen om tulipanarosen skulle möjligen passa som pekoral i Grönköpings Veckoblad, men den uttrycker på fullt allvar världens högsta samlade visdom. En armé av diplomatiska experter har omsorgsfullt knådat ut dessa dödbakade konklusioner från det världsekonomiska toppmötet. Det kallas numera G20, men G Noll vore ett mer passande namn. Noll koll och total frånvaro av global ekonomisk styrning och samordning. Därför har flosklerna alltid blommat ut på världsekonomins högsta höjder, allt sedan det första, G7 i Rambouillet 1975.

På EU:s toppmöten finns det i regel betydligt mer substans. Politiskt ställs där medlemsregeringarna inför förpliktelser att finna gemensamma lösningar på gemensamma problem. Dessutom har de ekonomiskt mycket starkare inbördes beroendeband med varandra. Men erfarenheten säger mig att när enigheten är svag så växer behovet av blomsterspråk även i EU.

Inför veckans toppmöte kan man därför befara en alarmerande överdos av politisk poesi, när man nu desperat måste försöka skyla över söndringen i gemenskapen och i bästa fall initiera en nystart. Söndringen går emellertid så djupt att till och med Greklands öde tillfälligtvis kan lämnas därhän.

Den nye franske presidenten François Hollande utsätts för sitt europeiska eldprov. Inrikespolitiskt har han nått en utomordentlig maktställning som president med en egen parlamentarisk majoritet. Men i Europa kan han visa sig svag.

Frankrike brottas med djupgående ekonomiska strukturproblem. I kretsen av EU:s stats- och regeringschefer har socialisten Hollande inte många politiska vänner. I förhållande till Angela Merkel förefaller dessutom Hollande medvetet välja en direkt kollisionskurs. Sällan har de tysk-franska förbindelserna varit så ansträngda som idag. Hur skall Hollande utan tyskt samförstånd trolla fram ekonomisk tillväxt?

På bordet ligger en mängd idéer, både kortsiktigt tekniska för finanssektorn och långsiktigt politiska för EU:s framtida organisation och befogenheter. I dagsläget pågår en förvirrande offentlig debatt då allt diskuteras samtidigt .

Jag gissar att Mario Monti, Italiens tillfällige premiärminister, blir toppmötets huvudperson. Han är den ende regeringschefen i dagens EU med obestridlig saklig kompetens i alla frågorna, både de tekniska och de strategiska.

Det finns en överhängande risk för strid om frågor som tillhör övermorgon i stället för att angripa de faktiska, besvärliga problemen här och nu. Flykt framåt, kallas den taktiken.

Vad händer då? Jo, då mynnar toppmötet i ett flöde av politisk poesi som bara betyder att man är överens om att man är oense och att diskussionen fortsätter till hösten.

Apokalypsen bordläggs. I bästa fall även den grekiska.