Varning för bantat försvar

Effekten av de politiska beslut som nu gäller blir att Sverige endast kan få fram 5 000 stridande armésoldater. Men det kommer att ta ett år, enligt källor i Högkvarteret.
Förvarsanalytikern Johan Tunberger vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, varnar för att det blir alldeles för lite.
– Väldigt få förband blir gripbara. Det tar ända upp till ett år att få fram 5 000 man. Är försvarets snabbinsatsstyrka utomlands finns nästan ingenting i Sverige.

Har vi någon beredskap mot det oväntade med en så här liten numerär?
– Nej, och detta mycket allvarligt. Vi borde året runt ha snabbinsatsförmåga även i Sverige. Särskilt om försvaret ska vara aktivt i terroristbekämpning, svarar Johan Tunberger.
Som exempel nämner han en militärt organiserad grupp, som intar flera kärnkraftverk för att ställa regeringen inför ett ultimatum. Det klarar inte polisen av. Och knappast försvaret heller, enligt Johan Tunberger.
Även Olof Egerstedt, som utrett hur polisen ska kunna ta hjälp av militären vid en terrorattack, har ifrågasatt om försvaret har de resurser som kan behövas.

Men sådana synpunkter avvisas kategoriskt av försvarshögkvarteret.
– Vi har angivna krav på beredskap och förmåga. De uppfyller vi och det är alldeles tillräckligt mot dagens hot, säger generalmajor Michael Moore.
Skattebetalarna satsar i år 40 miljarder kronor på försvaret. Ändå kan Sverige mobilisera färre soldater än våra nordiska grannländer, som alla har mindre befolkning och mindre territorium än Sverige.
Dessutom är det svårt att få fram exakt hur många stridande armésoldater det svenska försvaret egentligen kan få fram i ett hotfullt läge

Orsaken är två politiska beslut som får oväntade effekter när de ska omsättas i praktiken.
I 2004 års försvarsbeslut för åren 2005 till 2007 lades försvaret om för att bli ett renodlat insatsförsvar. Det gamla försvaret som stod i förråd skulle bort och ersättas av insatsförband för väpnad strid.
Men regeringens proposition redovisade aldrig hur många soldater som skulle kunna sättas in. Försvarsdepartementet svarade då SvD att beslutet innebar att försvaret maximalt skulle kunna sätta in 32 000 soldater. Av dessa utgjorde arméförbanden den största delen med 23†300 soldater.
I budgeten för 2006 införde regeringen överraskande ett nytt begrepp: resursförband. Hälften av insatsförbanden graderades ner till sådana resursförband. Det var i stort sett alla förband med längre beredskap än ett år. Dessa förband skulle utbildas, men utan några krav på beredskap – en sådan skulle kosta för mycket pengar.

Resultatet blir i så fall en armé med endast 5 000 soldater i beredskap, uppger källor i Högkvarteret för SvD. Det är inte ens en tiondel av vad som fanns före försvarsbeslutet 2004. Landets försvar kan då ytterst hänga på det frivilliga hemvärnet som med sina 30 000 man blir Sveriges största väpnade styrka.

– Jag har stor respekt för hemvärnet men de klarar inte stora och komplicerade insatser. Det verkar som om insatsförsvaret halveras var 18:e månad utan att det är följden av öppna beslut, säger Johan Tunberger.
Ett enigt försvarsutskott i riksdagen anmärkte i slutet av förra året att resursförbanden ”väcker ett antal frågor som måste klarläggas”.

Hur resursförbanden ska organiseras och utnyttjas finns det vitt skriftande svar på inom Högkvarteret. Arméns officerare vill inte dela in arméns olika garnisonsorter i ett A- och ett B-lag.
Generalmajor Michael Moore ger dock bilden av att insats- och resursförband kan avlösa varandra:
– Resursförbanden kan i många fall ha en inneboende hög beredskap och de kan ha en hög förmåga.

Men en annan general i högkvarteret anser att detta inte stämmer.
– Resursförbanden går inte att sätta in i strid – inte utan ett års förberedelser eller ännu längre tid, säger generalen
Oklarheterna och debatten har lett till att försvaret kan tvingas att tänka om.
– Vi överväger att även för resursförbanden ställa beredskapskrav som ska vara rimliga och kloka, säger Michael Moore.

Mikael Holmström

08-13 56 36

mikael.holmstrom@svd.se

Fler artiklar