Sex år är rekordet och i september nästa år passerar Socialdemokraterna gränsen och kör in i det okända. Då har partiet befunnit sig i opposition längre än någonsin efter den allmänna rösträttens införande.

Håkan Juholt, som aldrig har suttit i en regering, ska hålla i ratten. Inför valet 2014 tvingas den nye partiordföranden hantera en terräng som ingen av hans företrädare har behövt bemästra.

”Det är möjligt att det vi nu ser är en omställning av det självklara regeringspartiet Socialdemokraterna”, säger Anna Ekström som är ordförande i Saco och har jobbat som statssekreterare i socialdemokratiska regeringar.

För S-ledarna fram till Mona Sahlin har statsministerposten varit en given konsekvens av partiledarskapet.

Kristdemokraterna i Italien, israeliska Labour och de japanska Liberaldemokraterna hör till världens mest framgångsrika partier, med långa perioder i regeringsställning. Men det finns inget parti i hela den demokratiska världen som slår de svenska Socialdemokraterna.

Om politik är att erövra makten så har socialdemokratin länge varit världsmästare i politik. Och det långa maktinnehavet har skapat en speciell sorts besatthet hos motståndarna.

Inför det borgerliga segervalet 2006 tillsatte allianspartierna en särskild grupp politiker – Stefan Attefall (KD) och Tobias Krantz (FP) skulle senare bli ministrar – med uppdraget att granska ”den socialdemokratiska makthegemonin”. Och man såg ingen hejd på hegemonin.

”Det långa maktinnehavet har gett partiet en unik möjlighet att socialisera generation efter generation in i ett tänkande som får från början kontroversiella politiska idéer att nu framstå som normala”.

Gruppens rapport luktar George Orwells 1984: Era barn står på tur, i ett land där överhetens manipulatörer lyckas göra det konstiga normalt.

Den här meningen sammanfattar gruppens arbete: ”Det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet har lett till att Sverige antagit många av enpartistatens klassiska kännetecken”.

Socialdemokraterna har förstås en motbild. Förra partisekreteraren Marita Ulvskog säger att det alltid varit partiets motståndare som haft den ekonomiska makten och makten över medierna. Hon tillägger: ”Och nu har de den politiska makten också”.

Men den faktiska politiska historieskrivningen är det ingen som förnekar. Den 24 september 1932 valdes Per Albin Hansson till statsminister och Socialdemokraterna parkerade sig som ett mycket envist högtryck över Sverige i 44 år.

Partiet upplevde sex år i opposition under Olof Palme, och tre år till under Ingvar Carlsson. Under perioden 1932 till 2006 tillbringade Socialdemokraterna nio av 74 år utanför regeringskansliet. Tolv procent av tiden.

Regeringsmakten har varit en självklar del av socialdemokratins energisystem. Vad händer när sladden kopplas ur under en längre tid?

MAKT GER KOMPETENS

Elitism är inte accepterad inom socialdemokratin. Partiet tror inte offentligt på tanken att några få upplysta ska förbättra tillvaron för de oupplysta. Ändå kommer oron tillbaka i en lång rad socialdemokratiska valanalyser, på seminarier och i samtal med ledande socialdemokrater. Varför gnager det i magen? Det finns en rädsla för att de bästa hjärnorna inte längre rekryteras till partiet.

Så här skriver partiets kriskommission: ”SSU, fackföreningsrörelsen med flera genererar inte på samma sätt som tidigare de personer som krävs för att säkra kompetensförsörjningen till partiorganisationen”.

I översättning betyder det att man befarar att de mest briljanta tänkarna, de politiska supertalangerna och de skarpaste akademikerna går partiet förbi. Kompetens, idéer och förmåga till djupgående samhälls- och väjaranalys är alltid politisk hårdvaluta.

”Problemet är mycket värre i opposition, när du inte har tillgång till alla välutbildade människor i regeringskansliet” säger Villy Bergström, docent i nationalekonomi som bland annat varit LO-ekonom och vice Riksbankschef.

I samma ögonblick som man lämnar Rosenbad klipps kontakten med drygt fyra tusen opolitiska tjänstemän. Och ungefär 200 politiska jobb – ministrar, statssekreterare, sakkunniga, talskrivare, pressekreterare – går förlorade.

I opposition blir det också svårare att göra något åt problemet. Förlusten av regeringens utnämningsmakt och det offentliga utredningsväsendet gör det svårare att knyta till sig framstående akademiker.

Och suget från ett i praktiken permanent regeringsparti förlorar kraft.

”Det är ju alltid roligare att sitta nära Lenin”, säger Jan O Karlsson som har jobbat med alla socialdemokratiska statsministrar från Erlander och framåt. ”Samhällsvetare vill gärna kunna se sina teorier implementerade av en regering”.

Det låter lite som ett skämt, men kriskommissionen föreslår faktiskt en egen S-högskola. Ett ”progressivt universitet” som ska vara kopplat till arbetarrörelsen men akademiskt självständigt.

Partiets akuta känsla av brain-drain förstärks just nu av upplevelsen att motståndarna i regeringen gör det som Socialdemokraterna i opposition misslyckas med.

Villy Bergström räknar upp en handfull ekonomer som började hos honom på Fief, fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, och sedan blivit statssekreteterare i den borgerliga regeringen.

Och så nämner Bergström finansministern, vars rykte som överintelligent sifferekvilibrist inte lämnar Socialdemokraterna ifred. ”De lyckades ta Anders Borg, som jag träffade på Riksbanken. Han är ju oerhört begåvad”.

Enligt Villy Bergström är partiets kompetensförlust en lång historia, där gamla bildningsideal ersatts av misstänksamhet mot akademiker.

Men många socialdemokrater tycker också att Mona Sahlin under sina få år som partiledare har rensat ut några av partiets mest kompetenta personer. Särskilt de som hon ärvde från företrädaren Göran Persson.

Att hon sparkade förre finansministern Pär Nuder – som skulle ha blivit partiledare idag om han hade velat – är bara det synliga exemplet på en tendens som har dränerat socialdemokratin på politisk och ekonomisk begåvning.

Nyckelspelare från Perssonåren som statssekreterarna Jan Larsson, Sten Olsson, Magdalena Andersson och Jens Henriksson har checkat ut från politikens centrum sedan Sahlin tog över.

Just detta är inte en ofrånkomlig följd av oppositionsrollen. Både Olof Palme och Ingvar Carlsson behöll de politiska stjärnorna från regeringskansliet i opposition, men så har det inte varit under Mona Sahlin.

MAKT GER MAKT

Kommer Håkan Juholt att föra Socialdemokraterna åt vänster eller höger? Det är dagens hetaste fråga i svensk politik.

Socialdemokraterna skulle inte ha vunnit alla dessa val utan en snudd på osviklig förmåga att positionera partiet rätt, att väljarmaximera helt enkelt. Men det är ju allt annat än enkelt. Hur har det gått till?

Jag intervjuade Göran Persson i Rosenbad inför hans bästa val 2002 och han förklarade ödmjukt tricket så här:

”Du måste ha med mitten, och sen täcker du ut mot vänsterkanten, då får du ihop dina 45 procent”. Man ska minnas att Göran Persson, under sina tio år som partiledare aldrig skulle få mer än 39,9 procent. Men han var statsminister, som en riktig S-ledare ska.

Persson framhöll vidare att det var vänsteravvikelse, exemplifierad av löntagarfondsfrågan, som gjorde att Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten på 70-talet.

I enlighet med den läran, som omfattas av stora delar av partietablissemanget, borde Socialdemokraterna nu mittenjustera sin politik. Väljarna försvann ju åt höger, partiet måste följa efter.

Journalister, politiska konsulter, regeringstjänstemän och borgerliga opinionsbildare kammar just nu igenom allt från Håkan Juholts mustasch till gamla riksdagsmotioner och intervjuer.

Man kan lära sig att Juholt ”bakar mustiga matbröd”, har velat införa skatteavdrag för inköp av konst, önskar prioritera utbyggnaden av den skraltiga E 22:an (den passerar hemlänet Kalmar) och vill sätta stopp för förnedrande nollningar. Är det höger eller vänster?

Mona Sahlins öde innebär också att det finns anledning att vända på frågan i den heta stekpannan. Vart kommer Socialdemokraterna att föra Håkan Juholt?

När Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson blev partiledare fick de statsministerposten på köpet. Det har en särskild betydelse för maktbalansen mellan partiledaren och partiet.

”När en partiledare agerar som statsminister så är det med en förkrossande auktoritet”, säger Jan O Karlsson.

Med Håkan Juholt är det annorlunda. Han har inte varit statsminister och ingen kan vara säker på att han någonsin blir det. Den enda S-ledare som börjat med liknande förutsättningar är Mona Sahlin, som ändå har lång erfarenhet som statsråd. Men hon hade uppenbara problem att ta makten över partiet.

Sahlin har i efterhand inte gjort någon hemlighet av att partiet tvingade på henne samarbetet med Vänsterpartiet, fast hon bara ville ha med Miljöpartiet. Och att politiken partiet gick till val på inte var hennes: den borde ha legat längre in mot mitten.

Forskning visar att socialdemokratiska partiaktivister – medlemmar och förtroendevalda – ligger till vänster om partiets väljare. Bakom kulisserna i socialdemokratin kallas det för ”vänstermissvisningen” och partiledningarna ser det som sitt uppdrag att hålla emot, för att inte stöta bort viktiga väljargrupper i mitten.

Som i fallet med föräldraförsäkringen. Under en pressträff på kongressen 2005 förklarade statsminister Göran Persson frankt att regeringen inte hade för avsikt att införa fler pappamånader. Oavsett vad kongressen skulle fatta för beslut.

Det går alltså att använda regeringsmakten mot det egna partiet. Perssons fräckhet är hans egen, men i princip präglar samma spänning mellan partiledning och ombud alla kongresser.

S-ledningarna lyckas nästan alltid stå emot partiets dragningskraft åt vänster. Mona Sahlin, som saknade regeringsmaktens auktoritet, klarade inte av det. Håkan Juholt har samma utgångsläge.

MAKTLÖSHET GER MÖJLIGHETER

”I opposition kan vi vara djärva, vi kan fatta kongressbeslut som tydligt visar vart vi vill gå”, säger Marita Ulvskog.

Marita Ulvskog var partisekreterare under både Göran Persson och Mona Sahlin. Hon brukar påminnas om hur hon beskrivit sin upplevelse av den borgerliga segerglädjen valnatten 1976: ”Det kändes som en statskupp”.

Men hon ser tiden i opposition som en möjlighet för socialdemokratin. Ulvskog säger att ett parti som regerat länge riskerar att bli trögt och stelt och för distanserat från väljarna. För försiktigt och för mycket inriktat på makt, ansvarstagande och parlamentariska kompromisser. Opposition kan bli en vitaliserande injektion.

”Maktväxling är inte så dumt för partierna” säger Ulvskog.

Få socialdemokrater skulle nog idag beskriva oppositionsåren med Mona Sahlin som särskilt utvecklande. Många hoppas att ändå den nya ledningen med Håkan Juholt ska göra oppositionsrollen meningsfull.

Det kan låta som vanligt politiskt önsketänkande, men inte bara socialdemokrater ser möjligheter i maktlösheten. Ulrica Schenström var presschef och hörde till den inre kretsen runt Fredrik Reinfeldt när han som oppositionspolitiker lanserade kursändringen som låg till grund för de nya Moderaterna.

I dag jobbar Ulrica Schenström på pr-firman Hallvarsson & Halvarsson.

”Det är inte lätt när du har ansvaret för att styra ett land, men i opposition har du tid och möjlighet att göra en verklig omprövning, och en riktig samhällsanalys. I opposition måste du också göra hela det arbetet själv, för du har inte en massa tjänstemän som gör det åt dig”.

Och pr-rådet från Schenström är faktiskt inte att Socialdemokraterna måste röra sig mot mitten. ”De måste göra ett gediget arbete, och hitta några frågor som de verkligen tror på och brinner för. Men det går inte att idag spekulera om i vilken riktning de borde gå”.

Även om Håkan Juholt inte ändrar ett kommatecken i partiets politik kommer han att möta väljarna 2014 med en för socialdemokratin ny och betydligt lägre profil vad gäller maktinnehav och regeringsduglighet.

Och han möter en Fredrik Reinfeldt som redan har gjort regeringsförmågan till valfråga, och under sin andra mandatperiod får finna sig i interna anklagelser om en trött regering som blivit trög och stel. Som ägnar sig åt maktförvaltning snarare än reformer för att förbättra samhället.

Alltså en sorts spegelbild av socialdemokratins förflutna.

En valrörelse är mycket mer än så. Men just en sådan match om politisk image har Håkan Juholt goda möjligheter att vinna, om han kan utnyttja maktlöshetens möjligheter.