Temat i år är återigen kamp mot diskrimineringen av hiv-infekterade. En segsliten surdeg som förföljt och förvärrat den nu snart trettioåriga aidsepidemin.

Ett minne av årets aidsdag i Sverige kan förhoppningsvis bli SVT-filmen om Lillemor som visades i TV 2 på söndagskvällen. Lillemor som hiv-infekterades som mycket ung och som förträngde skammen så effektivt att hon uppfattade sig vara smittfri. När sanningen nådde fram till henne dömdes hon till två och ett halvt års fängelse för att hon inte berättat för sin man om hivsmittan, inte på nio år, och för att hon fött två barn utan att säga något. Det är grov misshandel enligt svensk lag, trots att ingen av dem blivit smittad.

Lillemors skräck var att hon skulle bli totalt övergiven av alla om hon berättade. På så sätt är Lillemor ett offer för våra fördomar och för vår inskränkthet. Kanske är hennes fall inte särskilt typiskt men samma utstötningsmekanismer har dödat miljontals människor, i länder där homosexualitet, sex och sexuellt överförbara sjukdomar är tabubelagt, framförallt fattiga kvinnor och barn i fattiga länder.

I ritualerna runt världsaidsdagen ingår att FN:s aidsorgan Unaids släpper nya siffror över aidsepidemin. De nya siffrorna för 2009 är på sitt sätt hoppfulla, världen tycks äntligen ha fått en viss kontroll över aidsspridningen. I 56 länder har antalet nya fall minskat eller stabiliserats, bland dem flera av de hårdast drabbade länderna i Afrika söder om Sahara. Aids har gått ned med cirka 20 procent under de senaste tio åren. Förklaringarna anses vara försiktigare sexvanor hos unga människor i de drabbade länderna och ökad tillgång på läkemedelsbehandling med antiviruspreparat.

De ”goda” aidssiffrorna fick dock inget större genomslag i medierna världen runt. Den viktigaste förklaringen är förmodligen att situationen ändå är oerhört dyster: fortfarande smittas 2,6 miljoner människor med hiv varje år, 1,8 miljoner dör i aids, 10 miljoner som behöver läkemedelsbehandling får det inte.

En annan orsak är de uppenbarligen minskande anslagen till kampen mot aids. Tillströmningen av regeringsmedel och andra började gå ned 2009 under den finansiella krisen och tendensen har fortsatt i år. En mardrömssits för de många organisationer (däribland Unaids självt) som fajtas för pengar och resurser i den cyniska tävlingen med andra behjärtansvärda hälsofrågor. Alltför stora ”framgångar” kan riskera att minska intresset för att donera pengar och alltså gäller det att inte slå för hårt på pr-trumman.

Unaids och den internationella aidsforskningens mål har hela tiden varit att utrota aids, att ingen enda ska smittas av hiv. Det löftet har knappast infriats. Tvärtom. Aidsforskningen kantas av bakslag, misslyckanden och förhoppningar som inte slagit in. Den stora framgången är läkemedlen som introducerades 1996, men de har inte utrotat aids, inte botat aids. Det hett efterlängtade vaccinet är fortfarande en avlägsen dröm.

Vårt behov att ”fira” Världsaidsdagen lär bestå länge än.