Hur är läget? Frågan brukar inleda mina telefonsamtal med vänkretsen. Några undrar hur det känns att leva som pensionär och nybliven morfar i Skånes sydöstra utmarker. Hur är det med Brysselabstinensen? Lockar inte krisen i EU? Är det inte frustrerande att vara så fjärran händelsernas centrum?

Tja. Stilla dagar i den milda, gröna vintern på Österlen är en ny, mycket behagligt rogivande upplevelse. Jag kan med gott samvete låta den sena soluppgången över Bornholm styra uppstigningen. Då har för länge sedan P1 Morgon tjatat färdigt. Sedan kan jag med en stark espresso sjunka ner i böcker som jag glömt när och varför de inhandlades. Efter drygt 30 år som slav under nyhetspulsen eggar onödigt vetande som något syndfullt. Jag läser utan skamkänslor tjocka böcker om Romarrikets upplösning. I det numera välisolerade huset hörs bara det taktfasta tickandet från farfars väggklocka som ackompanjerade min barndom i skräddarverkstaden i Hammenhög. Den ger inre frid, antagligen för att den lika själviskt som skräddaren själv följer sin egen tideräkning. Varför bry sig om vad klockan är? Så småningom kan jag även bläddra i några dagstidningar, även om de ibland råkar vara någon dag gamla. Där tjatas fortfarande fjorårets gamla oväsentligheter. För mig uttrycker de den svenska vilsenheten i en ny tid, en identitetskris, som märks i synen på kungen, Juholt och Zlatan.

Genom Ystads Allehanda får jag dock viss kontakt med traktens begivenheter, men min horisont sträcker sig nätt och jämt längre än till Tomelilla och då bara när naturentusiasten Kurt Ivarsson rapporterar från Fyledalen. Häromdagen redovisade han en rad vårtecken som redan observerats. Hoppeligen hoppar vintern över Österlen i år.

Ute på bygden råder samma loja andante moderato. Trafiken är gles, turistfällorna stängda för säsongen och det är bara kö i kiosken som förvandlats till spelhåla. De enda som nu stressar på vägarna är hantverkarnas skåpbilar. I rot-avdragens tidevarv blir de allt fler och förmodligen har byggarna tagit på sig för många jobb på för kort tid, med baktanken att de alltid kan skylla en försening på någon snöstorm. Men den gubben går inte i år.

Den stora världen tränger sig likväl in i min lugna pensionärsbubbla och visst finns det saker som lockar min nyfikenhet. Exempelvis skulle jag gärna vara på plats när Martin Schulz, den nyvalde talmannen i EU-parlamentet, kommer till EU-toppmötet om en vecka. Med denne hårdföre socialdemokratiske agitator får mötet en oppositionell rebell. Med Schulz och Sarkozy vid bordet är det upplagt för slagsmål.

Vid mötet bör EU-ledarna på djupaste allvar begrunda de varningar som nu uttryckligen kommer från den nye ECB-chefen Mario Draghi. När denne stillsamme man offentligt beskriver läget i Europa som utomordentligt kritiskt då är det blodigt allvar, ”gravissimo”.

Det kan vara dags att resa till Bryssel, som nyfiken turist.