”Att det finns varg här visar att det är ett ekologiskt fungerande system”, säger Åsa Wennerfors i Riala som är positiv till vargparet. Jakten påverkas till det sämre av vargarna, anser jägaren Bo Jansson.
Foto: Lars Pehrson
Stockholmare tycker mer om varg än genomsnittet i Sverige – 81 procent jämfört med 71 procent. Det slogs senast fast i en undersökning av professor Göran Ericsson vid Sveriges lantbruksuniversitet förra året.
Men när det gäller hur många som är rädda för att möta en varg i skogen så är skillnaden inte lika stor. Så känner 23 procent av stockholmarna och 25 procent i riket.
Störst är vargskräcken i Dalarnas län, 36 procent är rädda, och rädslan har ökat i takt med att vargarna blivit fler, visar en ny undersökning som Göran Ericsson och hans medarbetare har gjort.
Den visar också att när det gäller attityder till om varg ska få skjutas så finns inte alls den klyfta mellan stad och land som har målats upp i mediedebatter. Både i Stockholms och Dalarnas län tycker man att jakt är okej för att skydda tamdjur, om folk är rädda och om rovdjuren rör sig i tätbefolkade område.
Göran Ericssons tolkning är att människor är rationella.
– Jakt för att skydda egendom och av säkerhetsskäl är acceptabel. Man tycker att rovdjuren inte hör hemma där vi bor utan i skogen eller i nationalparker.
Stockholmarnas känslor för vargen kommer de närmaste åren att ställas på sin spets. Bara fem mil från Stockholms City är ett vargpar på väg att få ungar. Paret har setts tillsammans sen i november och för några veckor sedan säkrade Länsstyrelsens vargspårare att tiken löper.
Hittills är känslorna lugna bland dem som bor nära vargarna, tycker Hanna Dittrich Söderman vid Länsstyrelsen.
– En förklaring kan vara att det har varit få skador på tamdjur. En annan är nog att vi varit oerhört måna om att informera och vara så öppna vi kan, tror hon.
Hannen i paret har hela tiden burit sändare och sedan i tisdags gör även honan det. Därför kan information om inom vilken kvadratmil vargarna befinner sig löpande läggas ut på länsstyrelsens hemsida.
En som tillbringar mycket tid i vargarnas revir är jägaren Bo Jansson i Åkersberga. Jakten och hundarna är hans liv. På väggarna i hans vardagsrum hänger åtminstone hundra älg- och rådjurshorn. Uppstoppade fåglar står på rad i bokhyllan och tavlorna har jaktmotiv.
Drevern Knutte svansar nyfiket runt våra ben.
Idag syns bara ett litet, runt ärr på baklåret, men i höstas hade det kunnat sluta riktigt illa. Han drev ett rådjur men blev plötsligt tyst. Så småningom kom han linkande tillbaka till husse.
–Knutte skrek när han skulle hoppa in i bilen. Jag förstod genast vad det var frågan om, för jag visste att vargen hade varit i närheten på morgonen.
Knutte blev huggen i låret med ett djupt bett, men som tur var blev han inte illa riven.
–Det är en otrolig tur att han kom därifrån, säger Bo Jansson och klappar kärleksfullt om sin ”skithund”.
Att vargarna nu intar skogarna i trakten är bedrövligt, tycker han.
– Nu är det slut med den fridfulla jakten.
Det blir också konkurrens om rådjuren som har minskat rejält i antal genom åren, anser Bo Jansson.
Även tamdjursägare brukar höra till dem som är skeptiska till varg. Men inte fårproducenten Åsa Wennerfors. Trots att vargarna nu bor i skogarna kring hennes gård är hon positiv. Men hon inser att de också medför problem.
– Vi är ovana vid varg, till exempel har vi inte riktiga rovdjursstängsel. Jag har aldrig tänkt att rovdjursfrågan skulle vara aktuell för oss här. Nu får vi anpassa oss, säger hon.
I fårhuset väntar 40 tackor på fårklipparen. Den sötaktiga doften av ensilage slår emot oss. Om någon månad kommer lammen, både ett, två och tre per tacka.
– Det är klart jag blir ledsen om vargen tar mina får, på samma sätt som när räven tar hönor.
Hittills har vargparet inte attackerat tamboskap. Fårägare har ansvar för att inte slarva med stängslen i vår, anser Åsa Wennerfors.
– Jag vill inte vara den som lockar vargarna att börja gå på tamdjur.
Men det är viktigt att få hjälp med finansiering till rovdjurssäkra stängsel. För närvarande väntar fårägare på svar från Länsstyrelsen om bidragen.
– Vi djurägare vill gärna ha svar skyndsamt, påpekar Åsa Wennerfors.
Sin positiva känsla för vargen tror hon beror på ett naturintresse, men också uppfostran om gemensamt ansvar.
– Vill vi ha en artrikedom måste vi hjälpas åt och ställa upp.
Men visst kan det bli protester om vargarna blir alltför många, medger Åsa Wennerfors.
