Konventionell visdom bland medieanalytiker och politiska kommentatorer tycks vara att den av regeringen nyligen tillsatta public service- utredningen kommer att landa i ett intet. Oron för omfattande förändringar, som i samband med regeringsskiftet kunde märkas inom de offentlig- finansierade public service-företagen, har förbytts i en förvissning om att allt kommer att förbli vid det gamla.
Känslan av att alliansregeringen inte kommer att genomföra några åtgärder för att bredda public service-begreppet eller öka konkurrensen inom svensk kvalitets-tv, delas av mediepolitiker som jag själv mött i sommar.
”Det ser inte ut att bli några stora förändringar”, förklarade kristdemokraternas medietalesman, i samband med Almedalsveckan på Gotland.
Man kan fundera på vad det beror på att en borgerlig regering inte förmår att samla sig bakom en gemensam, kraftfull och modern mediepolitik. Sällan har behovet av förnyelse varit större – sällan har politiken varit så hopplöst på efter- kälken i relation till den tekniska utvecklingen.
För varje dag som går ökar behovet av nytänkande om man vill slå vakt om kulturbevakning, samhällsprogram och nyhetsrapportering i svensk radio och tv. Sammansmältningen av nya elektroniska medier och intresset för webb-tv formligen exploderar samtidigt som de offentliga public service-bolagen förlorar viktiga marknadsandelar.
Inte ens en tredjedel av tittarna följer idag SVT:s programutbud – varje vecka väljer mer än fem miljoner radiolyssnare privata radiostationer istället för Sveriges Radios kanaler. Men regeringen slumrar och tycks drömma om status quo: fortsatt licensfinansiering och alla samhälls- miljarder till en enda koncern.
Politiskt är det svårbegripligt att allianspartierna inte vill medverka till större mångfald och ökat utbud av kvalitetsjournalistik inom radio och tv. Att borgerliga företrädare som genom åren talat om ”statstelevision”, och ”vänstervridning” förvandlas till systembevarare när de hamnar i regeringsställning, är en remarkabel politisk omsvängning.
Kanske är kristdemokraternas agerande mest förbryllande i det här sammanhanget. Från åren som politisk reporter minns jag åtskilliga samtal med besvikna kristdemokrater som, ofta med rätta, ansåg sig förfördelade eller fullständigt negligerade av den mäktiga radio- och tv- koncernen.
I sin bok ”Här kommer Alf Svensson”, från 2001, beskriver kristdemokraternas tidigare parti- ledare hur radio och tv under decennier struntade i att bevaka partiets riksting, hur fördomsfullhet präglade nyhetsrapporteringen och hur partiet konsekvent utestängdes från viktiga utfrågningar och debatter.
Trots de erfarenheterna; trots insikten om mångfaldens betydelse i nyhetsförmedlingen, kramar kristdemokraterna systemet. Som ett ödets ironi är det en av partiets egna som fått regeringens uppdrag att leda den utredning som ska komma fram till att inga genomgripande förändringar är nödvändiga.
Förklara det, den som kan.
