Jag ringde en hel dag. Pratade med chefer, mellanchefer, producenter och en hel armada av växeltelefonister. Svaren som studsade tillbaka var märkvärdigt lika varandra. De sa: Du jag har faktisktingen aning.

– Men någon måste väl ändå kunna svara på den här frågan, pep jag uppgivet till den tionde människan jag kopplades fram till. Som om hon yppade en hemlighet sänkte hon då rösten och viskade: det är bara Kaj som kan svara på den frågan.

Honom måste jag prata med, tänkte jag. Och sa: Kaj?

– Ja, Kaj Kindvall alltså.

Året var 2003 och jag och några vänner funderade över att starta ett skivbolag som endast skulle släppa musik som nedladdningsbara filer. Vi tänkte att dessa kunde vara gratis och att artisterna istället skulle få sina intäkter från radiospelningar. Men skulle radion verkligen spela musik som inte distribuerades genom gamla kanaler? Som egentligen inte hade någon distribution alls, utan bara var utlagd och därmed tillgänglig för alla?

Jag släpptes fram till Mr Tracks. Han var väldigt trevlig och uppriktigt intresserad av frågeställningen. En ny tid var på väg och om radion skulle överleva var den tvungen att hålla sig uppdaterad. Men samtidigt måste ju gränsen dras någonstans. Den visade sig dock inte handla det minsta om distribution – utan om pengar. För att en låt skulle kunna bli aktuell för Sveriges radios listor, var den tvungen att vara till salu. Kostnaden blev det filter som skulle garantera kvaliteten.

Historiskt sett var det en rimlig ståndpunkt. Vi har alltid krävt verifikat för det professionella. Vad är till exempel en riktig journalist? Hur länge måste man arbeta innan man blir en sådan? Kan man kalla sig för författare samma dag som ens första bok har kommit ut? Och vad har man i så fall varit under arbetet med den? Är man en konstnär om ingen vill veta av ens konst? Testa en rad påståenden av den här sorten och upptäck hur starkt vi har ritat dit det där likhetstecknet mellan sedlar och kvalitet. Först när vi ser pengar byta ägare är vi villiga att ge vårt erkännande till ett uttryck.

Fram till i dag har denna syn på skapande också fungerat som en social skyddsmekanism – det har ju ansetts vara lite pinsamt att inte kunna skilja på det som är på riktigt och det som är hemmagjort. Men när alla kan publicera vad de vill, faller prislapparna snabbt bort. Plötsligt är det svårt att dra gränsen mellan ett foto och ett foto, mellan en artikel och en artikel, mellan musik och musik.

På lördag sänds det 1000:e Tracks-programmet. Den stora frågan är kanske inte längre om det är rätt att radion använder pengar som filter för vilken musik den ska spela – utan om vi lyssnare är beredda att även ta saker som inte är till salu på allvar. Allt talar för att amatörernas inmarsch på medieområdet kommer att beröra oss på ett mycket djupare plan än vi från början kanske trodde. För när vi nu börjar fundera över vad på riktigt egentligen är – och inte längre kopplar svaret till pengar – utmanas inte bara enskilda branscher, utan också ett helt samhälles kultursyn. Vilket faktiskt är något ganska häpnadsväckande.