– De har börjat skjuta så centralt. Folk jag känner har sett döda kroppar på gatan, säger en flygrädd kvinna till sin kollega på planet från Malmö till Stockholm.

Hon är nyinflyttad malmöbo och tycker att våldet har kommit för tätt inpå.

Bara under årets första månad har tre personer skjutits till döds i Malmö. En stad som dessutom spänt väntar på att rättegången mot den misstänkte serieskytten, Peter Mangs, som greps förra hösten ska inledas i april. Några rasistiska samband mellan de senaste skottdåden har polisen däremot inte hittat.

På basketklubben Malbas kontor i centrala Malmö sitter Nicolas Lunabba och pillar frånvarande på sina stärkta manschetter.

– Jag ska gå på en väns begravning efter lunch. Så här brukar jag inte direkt vara klädd på jobbet, säger han och ler urskuldande. Nu hör man folk säga ”nu räcker det”. Men det har redan räckt, det har påverkat andra way back.

Mannen som ska begravas sköts till döds vid lunchtid den 3 januari på Kantatgatan i bostadsområdet Lindängen. En 48-åring vars båda söner har haft Nicolas Lunabba som baskettränare och själv var aktiv i föreningen. Någon misstänkt till dådet finns inte.

– Nu har ett antal skjutningar varit väldigt nära och när nya lasermannen (Mangs, red anm) härjade fick en ung person jag känner fem skott i sig. Det är så nära det är.

Nicolas Lunabba var först basketspelare men det blev ”för mycket känslor”. Nu är han den berömda spindeln i nätet för det som började som en skolsatsning inom Malbas och som har vuxit till ett integrationsfrämjande nätverk med namnet Helamalmö. Under paraplyet ryms basket, fotboll, skrivartävlingar och dans spritt över sju av stadens tio stadsdelar.

I Malmö talas det inte om förortsproblem eftersom det inte finns några förorter. Stadens alla delar flyter in i varandra. Här finns inga tunnelbanestationer där ingen utom de som bor just där någonsin går av. En person skjuten i Malmö är enligt rubrikerna ofta skjuten just i Malmö och inte i någon specifik del av staden.

Vid de enkla träborden på Lindängens pizzeria sitter gästerna och ser till att få i sig söndagens ranson av högljudda skämt och öl.

Tony Bengtsson är här för att köpa hämtmat till familjen. De tänker flytta från Lindängen.

– Mordet var droppen, säger Tony och syftar på dödsskjutningen för en månad sedan.

– Under de fem år jag har bott här har det gått från att vara ett lugnt ställe till rent kaos. Barnen i köpelägenheterna på andra sidan vägen får inte leka här. Våra barn får gå till dem.

Tillsammans med fru Linda har han arrangerat en ”manifestation mot våld, vapen och droger på Lindängen” som gruppen heter på Facebook.

– Vi ville få upp hoppet och få ut människorna på gatan igen. Det finns en del SD-anhängare som tycker att det är dubbelmoral av oss att både säga att vi vill flytta härifrån och samtidigt ordna något sådant.

Efter manifestationen är det många som kommer fram för att prata med Tony Bengtsson när han rör sig i området.

– Häromkvällen träffade jag ett par av de värsta busarna och fick faktiskt många bra förslag på vad vi kan göra för att förbättra, till exempel fasta kvarterspoliser.

Tvättmedelslukt sipprar ut från källarventilerna. Kantatgatans Sovjetarkitektur badar i obarmhärtig vintersol. Av den arbetsföra befolkningen på Lindängen är nästan hälften, 47 procent, utan jobb. De flesta lägenheter är små och antalet boende ökar ständigt, utan att några nya bostäder byggs.

En svart katt smyger runt i buskarna bakom mordplatsen där det ligger färska tulpaner och ljus står tända. En gråare dag, vid ungefär samma tidpunkt, avfyrades här ett vapen rakt mot huvudet på en 48-årig man.

Hur mycket väger livet?, frågar en solblekt affisch i Film Gigantens fönster några meter därifrån. I elva år har Ghafour Mousapour (men alla kallar honom Daniel) drivit sin butik. Han var först på plats efter dödsskjutningen. Direkt efteråt mådde han inte så bra men sedan avspärrningarna lyfts har han hållit öppet. Affärerna går däremot lite trögt. På dagarna brukar mest barn handla, men sedan skjutningen kommer de inte längre.

– Men de kommer nog tillbaka. Vi överlever.

För tio år sedan flyttade en 27-årig höggravid Valentina Öberg in på våning fem av sexton i den högsta av de grå kolosserna, Motetten. Under hösten har hon och ytterligare 39 personer från Lindängen följts av ett filmteam som skildrar hur de bildar en kör. Dokumentärserien Den sjungande trappuppgången började sändas på SVT i veckan.

Den uzbekiska operasångerskan hade aldrig varit i Sverige tidigare och inte hört vare sig ont eller gott om stadsdelen Fosie och området Lindängen.

– Jag tyckte bara att det var fint att ha så många stora grönområden nära intill. En plats där jag kan se mina barn växa upp.

Hopkrupen på parketten, vid bokhyllorna med ryska klassiker, ställer sonen Anton fråga efter fråga till pappa Stefan. Med en femårings vetgirighet vill han ha svar på vilket stjärntecken Jesus har och om det regnar tills det blir ett vattenfall.

Till en början var Valentina Öberg väldigt skeptisk till tv-programmet. Både hennes bakgrund som professionell sångerska och hennes socionomexamen från Malmö högskola bidrog till att hon ifrågasatte projektet.

– Skulle de komma hit och rädda världen genom att starta en kör, pretentiöst tyckte jag. Dessutom visste jag hur lång tid det tar att få till en bra kör.

Länge ville hon inte heller svara på frågan vad kören betydde för Lindängen.

– Jag vände på det och berättade hur kören påverkat mig istället. Förut var jag en visserligen frisk men ganska ensam och ledsen människa. Jag hade bara min familj, de var mitt enda band till Sverige.

Nu händer det att hon vinkar från köket till Tony och Linda Bengtsson, manifestarrangörerna som även de är med i kören.

– Nu kan jag se att kören är en gåva. Det är lika fint som något fysiskt, som en lekplats, fast det kostar nästan ingenting.

Men diskussioner där Malmö, Lindängen och kören görs till ett gemensamt exempel på en generell utveckling vänder hon sig fortfarande mot.

– Politiker vill gärna prata om problem som om de var nya fenomen och att de har lösningarna men sociala problem är inte något nytt. Världen håller på att globaliseras, det är ju kanske nytt, men det är inget Malmöfenomen eller Lindängenfenomen.

En natt och en dag senare sitter Valentina Öberg på golvet i Zivka Cestos kök och hjälper henne av med skorna. När hon greppar sin lila cykel för att bege sig hem har hon hunnit med ett nattpass tidningsutdelning i Lindängens trapphus och ett dagpass på hemtjänsten.

Ögonen lyser med en blandning av entusiasm, energi och utmattning. I cykelkorgen ligger den ”magiska boxen”, sminkväskan som gör att hon kan upprätthålla de rosiga kinderna och vakna ögonen genom långa körrepetioner och oändliga arbetsdagar.

Det blomsterprydda hörnet av Kantatgatan undviker hon.

– Jag tänker varför, varför men jag förstår att det inte finns några svar. Så när jag känner mig rädd och ledsen tänker jag istället på att jag faktiskt aldrig har träffat en elak människa.

Pang! Det upphissade basketmålet i Lindängeskolans gymnastiksal rister högljutt när det hårda skottet går rakt upp i taket.

Några timmar efter att Håkan Juholt meddelat sin avgång gnisslar 33 par skor fram mellan snabba dribblingar och fräcka finter.

På avbytarbänken sitter Sami Elwahidi som umgicks med Socialdemokraternas kortvariga ledare på den tiden han bodde i Kalmar.

– Jag minns honom som rak och ärlig men man vet ju inte hur människor förändras med åren, säger han.

Sami Elwahidi har 6-åriga tvillingdöttrar och en 9-årig son som också spelar fotboll, i rummet intill. Familjen gick med i ljuståget på manifestationen mot våldet.

– Det var en bra markering. Om folk engagerade sig mer i samhället skulle allt vara bättre, roligare och tryggare.

För fyra månader sedan drogs fotbollsträningarna igång på förslag av Said Mekahal som en del av stadsdelsprojektet Allaktivitetshuset. Målet är att utnyttja skolans lokaler efter lektionstid till aktiviteter för både barn och vuxna.

Han berättar att flera av de yngre spelarna på planen är kriminellt belastade.

–När de inte är här hänger de i centrum, tyvärr är det så. Det är då de blir kreativa och kommer på idéer. Nu är de här och spelar en lördagkväll istället, sen blir de trötta, duschar och går hem och lägger sig.

Inga övertalningar eller stora anslag har krävts för att fylla hallen. Tvärtom så kommer det fler varje gång. Av högstadieeleverna på skolan går 80 procent på de nystartade extraaktiviterna.

Den som rattade in radio RGRA 89,2 för några veckor sedan kunde höra Ali Hadrous och kompisen Mohammed Dawoud diskutera den senaste tidens skjutningar.

– Det har blivit skämmigt att bo i Malmö. Alla tänker nog; varför skjuter de varandra, säger Ali Hadrous, 15 år.

I första hand var det den jämnåriga pojken som sköts ihjäl under nyårsnatten i killarnas egen stadsdel, Rosengård, som satte igång dem.

–Vi snackade om vad någon kan tjäna på att göra så här. Varför ska någon skjuta en 15-åring? Det är helt sjukt, säger Ali Hadrous.

Första gången de skulle sända var killarna supernervösa.

– Det kändes jättestort. Alla kompisar i klassen lyssnade.

Med några veckors övning i ryggen är nervositeten bortblåst och de gör ett lyckat försök att snacka sig in i studion till kvällens livesändning.

RGRA står för Rörelsen gatans röst och ansikte och startades av rapparen, krönikören och pedagogen Behrang Miri.

– Det finns 13-åringar här som bär sina föräldrar, det är de som översätter hos läkaren. Här kan de få lov att vara ungdomar och barn, säger han.

Svettlukten i vindsvåningen på Nobelvägen 125 blir kraftigare för varje set av hopp, sidosteg och höftrullningar. Spegelväggen är fuktig av kondens. En kort drickpaus och så kallar ledarna på uppmärksamhet igen:

– Badabim?

– Badabom!, vrålar 50 barn och ungdomar till svar. Terminsstarten för Bow Down dance academy är efterlängtad.

– Alla har hört av sig under lovet på chattar och sms. När börjar vi?, säger Benjamin Anderberg som utgör en fjärdedel av dansgruppen Bow Down som driver dansskolan i Helamalmös regi .

Äldsta deltagaren är en 25-årig nybörjare och yngst är 7-åriga Nathali Hansson som står längst framme vid speglarna i sin rosa tyllkjol.

– Ryktet sprider sig så snabbt och ungarna kommer från hela stan, säger Benjamin Anderberg och stampar igång en sista koreografi med sin svarta känga.

Mindre än hälften av tonåringarna i Malmö är engagerade i någon förening, långt under sverigesnittet på åtta av tio föreningsaktiva tonåringar. Stadens fritidsförvaltning pekar bland annat på att föräldrarna inte har råd med medlemsavgifter och andra extra kostnader.

Gruppen Bow Down startade just för att dansarna själva inte hade råd att gå på vanliga dansskolor. Avgifterna för deras medlemmar hålls under femhundralappen och nytillskotten strömmar in.

– När vi träffade Bow Down såg vi att de är riktiga guldklimpar. Det är min roll att ge sådana bra ledare och förebilder en plattform. Vi måste komma tillbaka till att jobba med mänsklig kraft och ge resurser till människor som känner stan. Malmö måste tro på Malmö, så är det inte idag, säger Nicolas Lunabba.

Samtidigt som Nicolas Lunabba drar på sig sin svarta begravningskavaj lämnar kung Carl XVI Gustaf länskriminalen i Malmö dit han på eget initiativ åkt på studiebesök för att ”se på vilken nivå det ligger”.

– Vi har förstått att situationen är väldigt god men att det är ett par händelser som har hänt. Och det är alltid tråkigt när den här typen av händelser dyker upp, säger kungen på en presskonferens efter besöket.