Nej, jag tänker verkligen inte delta i den pågående, intensiva debatten om lärarutbildningen och kravet på behörighet. Jag vet alldeles för litet om fakta i målet för att bilda mig en åsikt. En sak kan jag dock vittna om: Vikten av lärarens förmåga till empati, inkännande, och i vissa fall ordlös kommunikation med eleven. Saknar den blivande läraren dessa egenskaper hjälper det nog inte med aldrig så lysande högskolebetyg.

Samma sak gäller för övrigt läkaryrket. Många tycks ha glömt att man en gång talade om ”läkekonsten”; det räcker inte med en strålande studentexamen, den mäter inte, kan inte mäta, kandidatens intuition, konstnärliga blick, hans/hennes kärleksfulla, men helt osentimentala syn och samverkan med patienten. Det är väl därför som det vimlar av högt begåvade forskare och ”ingenjörer” som säkert kunde uppnå imponerande resultat inom sjukvården om de ägnade sig åt möss och inte åt människor. Den insikten har man tagit till sig i Israel där ett av universitetssjukhusen utför psykologiska djupintervjuer av sökande till medicinutbildningen. Intervjuernas resultat väger minst lika tungt som studentbetyget. I Sverige har, så vitt jag vet, ett universitetssjukhus övertagit den metoden.

Själv minns jag med evig tacksamhet en tysk lärare och rektor som visste att trösta genom en förståelse utan ord, och en fantasi som mildrade det som måste ske.

När det var dags för skolavslutningen i den tyska grundskolan där man gick från sex- till tioårsåldern skulle barnen uppföra en liten pjäs. Och vilken lycka, efter olika prov var det jag som fick pjäsens huvudroll! Det var jag som skulle uppträda som mor till harfamiljens (anknytning till den tyska påskharen) talrika telningar. Det bästa med rollen var att den gav rika tillfällen att örfila upp mina olydiga ungar. Eftersom jag själv hade varit något av en hackkyckling var mina örfilar inte ”på låtsas”.

Den ljuva hämnden togs dock ifrån mig någon vecka före premiären. Marknaden översvämmades då av vykort som visade min klasskamrat, lilla Maria, som överräckte en självplockad blomsterbukett till ”Führern”, som leende klappade henne på huvudet. Därmed blev huvudrollen självklart hennes. I synnerhet som det redan då mumlades om att min härstamning nog inte var rent arisk.

Vår klasslärare, herr Bähr, visade en ordlös förståelse för mina tårefloder. På något sätt lät han mig känna att han delade min förtrytelse över orättvisan, som han inte kunde göra något åt. Det betydde mycket för mig då – och gör det än idag.

Efter några månader i gymnasiet gick min ”tvivelaktiga” härkomst inte längre att dölja. Jag kunde inte visa upp någon ”Ariernachweiss”, och hade således ingen rätt till högre undervisning. Rektorskan var tvungen att relegera mig, men i samråd med mina föräldrar, hittade hon på en förevändning som inte berövade mig min identitet som tysk, from katolsk flicka. Ännu en tid fick jag, tack vare hennes mänskliga fingertoppskänsla, förbli den jag var.

Naturligtvis är mina exempel extrema. Ändå tror jag att de är värda att begrunda för alla som håller små och stora människors liv och själ i sina händer.

Cordelia Edvardson är flerfaldigt prisbelönad, tidigare SvD-korrespondent i Jerusalem. cordelia.edvardson@svd.se