Dealen är enkel. Jag betalar en dollar om dagen i resten av livet och får en flaska munvatten. Efter att jag gurglat innehållet skickar jag tillbaka flaskan, så att fiffiga vitrockar kan plocka ut levande celler från vätskan och frysa ner dem. Och någon dag, i en avlägsen framtid, kan jag kanske väckas till liv igen.
Tanken verkar möjligen skrämmande för personer med fantasin i behåll. För vad har man egentligen att vänta, där på andra sidan kyldisken? Apokalyptisk miljöförstörelsehorror? Slavarbete? Ännu fler och ännu längre tv-sändningar från kungliga bröllop?
Vid sidan av sådana funderingar har djupfrysningen också något som ser ut som ett inbyggt tankefel. För vad är egentligen en kropp värd utan en själ?
Det har nu gått 43 år sedan psykologiprofessorn James H Bedford blev den förste att frysas ner efter döden, i hopp om att så småningom kunna återvända till livet. Under den tiden har frysförespråkarna funderat en hel del kring vad ett jag egentligen är och kommit fram till att det inte räcker särskilt långt med bara en kropp.
Just därför har det amerikanska Lifenaut-projektet valt att skilja på kropp och identitet. Kroppsbiten skickar man in tillsammans med gurgelvattnet. Men för att bli en hel människa i livet efter detta måste du också bidra med din själ.
Hur gör du då detta? Jo, du laddar upp bilder, videor och dokument. Sakta men säkert byggs ett livsarkiv upp. Du berättar var du är, var du har varit och vart du är på väg. Du lagrar minnen av människor du träffar, beskriver vilka de är och vilken roll de spelar i ditt liv. Du redogör för dina känslor och dina ideal.
Med hjälp av informationen skapar Lifenaut en avatar. Ungefär en sådan som brukar svara på frågor när man besöker en statlig myndighet, fast den här ser ut precis som du. Och ju mer du matar maskineriet med fakta om dig själv, desto mer av din själ för du över till avataren. Till slut fungerar den som ett minnesarkiv över den människa som är du. Och då går det plötsligt att föra konversationer med dig utan att du är närvarande. Om 80 år kan ditt barnbarns barnbarn fråga dig om hur det var att leva på jorden 2010.
Hoppet för Lifenaut är att en dag kunna para den digitala avatarens kunskaper med en återuppväckt kropp. Men det är nästan omöjligt att läsa om ett projekt som detta utan att slås av hur vi i vår tid faktiskt intresserar oss allt mindre för kroppen och allt mer för jaget. För allt det där arbetet som ska garantera att vår identitet lever kvar även efter döden, ja, det sköter vi ju redan.
Sedan några år tillbaka bygger vi med lätt maniska tangenttryckningar imponerande digitala arkiv av oss själva. Och visst, vi har pratat en hel del om integritet, men kanske inte tillräckligt om identitet. För har vi tänkt på hur mycket av våra r-i-k-t-i-g-a jag som vi kan komma att återskapa där på andra sidan datorn? Eller vad vi egentligen ska ha dem till?
Ja, jag kan se oss sitta där och stirra in i solnedgången i sommar. Urkopplade men inte avstressade, förvånat mumlandes: Alla dessa statusuppdateringar som kom och gick, inte visste vi att det var själen.
