Jag hann knappt sätta mig tillrätta i taxins baksäte förrän chauffören – en vänlig, skäggstubbig medelsålders man – undrade:

–Nå hur gick det? Vem var det som fick priset? När han såg att jag blev ett enda stort frågetecken förtydligade han:

–Vem var det som fick Nobels litteraturpris?

Vi förenades i gemensam skam över att ha missat nyheterna, men han hade i alla fall läst pristagaren, det hade inte jag.

Därifrån utspann sig ett intressant samtal om böcker och tidningar – han kände igen mig från SvD och gillade det jag skrev. Själv kände jag mig uppriktigt hedrad av denne boksynte man.

I receptionen till den klinik jag skulle till satt en ung dam, med ett glittrande kors runt halsen. Tydligen befann hon sig i ett utdraget och krångligt telefonsamtal med en klient, som tycktes ställa samma frågor om och om igen. Det märktes en viss otålighet, men absolut ingen ovänlighet, hos receptionisten. När hon slutligen med en trött suck lade ner luren försökte jag trösta henne med att det förvisso fanns ”ena jäkla besvärliga typer”. Hon gjorde korstecken snabbt på ett sätt som bara en flitigt använd och självklar handling ger. Hon tyckte väl som jag, men såg blotta tanken som en syndig och kärlekslös handling. Korset kring halsen var för henne uppenbarligen inte ett meningslöst smycke, utan ett uttryck för hennes identitet. Den hon var, och den hon ville vara.

Betydelselösa bagateller? Jo, kanske det, men väl värda att uppmärksammas. Liksom de många förskolebarn som befolkar min stadsdel i Stockholms innerstad. Inte var de så många när jag flyttade härifrån för omkring 30 år sedan? Framför allt var de inte så ljuvliga med sin öppna, frimodiga blick. En blick och en självsäker gest som säger: Det här är jag, och jag är BRA. Vem är du?

Dagligen översköljs vi av egna och andras eländen. Den som inte känner av och klagar över sin stress anar att det måste vara något fel på henne/honom och att det nog är dags att uppsöka någon av dessa coacher som marknaden är full av. (Till exempel Svenska institutet för sorgebearbetning.)

Vi tycks ha glömt bort att både sorg och smärta hör till våra livsbetingelser. Det finns säkert också någon coach som, för en rundlig dosör, kan befria oss från plågan över världens allmänna tillstånd och de styrandes oförstånd och, inte så sällan, illvilja. Eller, annorlunda uttryckt, coacher i allmänhet tycks se som sin uppgift att befria sina klienter från den tidsödande uppgiften att vara människa. På gott och på ont.

Mot lämplig ersättning, som sagt.

Lyd ett gott råd: att med uppmärksam blick ta in de små tingen. Och de små barnen, kan, alldeles gratis, locka fram ett leende. Det kan lätta bördan att vara människa – för ett ögonblick.