Under de senaste dagarna har jag begrundat en av de mest obekväma böckerna detta valår. En skrift som rotar i gamla infekterade sår och rubbar en av de invanda föreställningar som grundlägger den gängse svenska självbilden, neutralitetspolitiken.
Jag talar om Bengt Gustafssons ”Sanningen om ubåtsfrågan” med underrubriken ”ett försök till analys”. Bengt Gustafsson, som var ÖB under perioden 1986–94, har ägnat ett par pensionärsår åt att försöka sammanfatta sina kunskaper i ämnet.
Den stora slutgiltiga Sanningen gör han inte anspråk på att bevisa, bara indicier som stöder hypotesen att ett betydande antal ubåtar kränkte svenska farvatten under kalla kriget. Han antar att de i de flesta fall var sovjetiska, inte bara som i Gåsefjärden (1981). Men även västtyska ubåtar förekom och Gustafsson antyder att under Hårsfjärden-incidenten (oktober 1982) skulle en västtysk ubåt ha släppts ut vid Mälsten. (Dock har han inte funnit någon dokumentation för de aktuella dagarna. Den har egendomligt nog försvunnit.) Om så vore fallet gissar Bengt Gustafsson att både den militära och den politiska ledningen skulle vilja förhindra att en sådan händelse blev känd eftersom den skulle avslöja Sveriges förbindelser med Nato.
Labyrinterna i ubåtsjakten överlåter jag gärna åt expertisen. För en utomstående lekman tillhör just beskrivningen av förbindelserna med Nato det allra intressantaste i boken. Här redovisas detaljer och sammanhang som är mycket tankeväckande, ibland smått sensationella.
Framför allt beskriver Bengt Gustafsson med precision hur delar av det svenska försvarets högsta staber byggt upp institutionaliserade kopplingar till kollegerna Nato, i synnerhet inom flyget och flottan. Höga officerare i karriären genomgick utbildning i USA och Västtyskland. Till viss del skedde uppenbarligen detta utbyte bakom ryggen på Bengt Gustafsson själv, trots hans överordnade ställning som ÖB. Kontakterna var ”decentraliserade” och sjöofficerarnas internationella umgänge liknar han vid frimureri.
Enligt boken orienterades Bengt Gustafsson mycket knapphändigt om detta Nato-samarbete när han tillträdde som ÖB. Företrädaren Lennart Ljung hade för övrigt låtit förstöra den ytterst hemliga så kallade Nato-pärmen. I vilken mån godkände den högsta politiska ledningen i Sverige det militära samarbetet med västalliansen under kalla kriget? Resonerade alla statsministrar och försvarsministrar som den beryktade centerpartisten Torsten Gustafsson i Stenkyrka?
”Visserligen är vi neutrala men vi vet var vi hör hemma.”
Först efter sex år som ÖB genomskådade Bengt Gustafsson riktigt vad som föregick. Han hade – med sina egna frustrerade formuleringar – ”gått på” retoriken om neutralitetspolitiken och tjänat som en ”nyttig idiot” i det förda dubbelspelet.
Om ÖB var förd bakom ljuset så undrar en lekman: fungerade retoriken om neutralitetspolitiken i första hand som ett fredstida lyckopiller för att stärka självbilden och viljan att betala ett starkt försvar?
