New York. Det är som när man har barn ihop. Det blir svårare att dra sig ur och kasta nycklarna på golvet. Sådan är vår europeiska gemenskap nu.
Vi må aldrig ha haft för avsikt att ha så nära relationer med östeuropeiska länder. Men mycket kan ju hända när man är lite full på en småtråkig lägenhetsfest i en välmående stadsdel. På samma sätt berusade sig västeuropeiska investerare på härligt bubblande kapitalflöden, men tyckte att investeringspartyt var lite för stillastående. Det var samma gamla gäng; tyskar, britter, österrikare… Känslan av oförutsägbarhet som verkligen kan få fart på en fest efter midnatt infann sig inte riktigt.
Det var då hela finansfesten tog en svarttaxi österut. Där var det lite råare och mer intressant. Där hade de precis gett sina föräldrar i Moskva fingret, och välkomnade sina nya coola kompisar. Det var en nästintill perfekt romans – slipad stekare möter en ung, äventyrslysten, oförstörd ny bekantskap. Kredit för att orka festa vidare kunde fås överallt. För att befästa den nya vänskapen bjöds de också in till vår europeiska familj.
Sen fick den rika kusinen i väster en hjärtattack, med totalstopp i alla artärer. Kreditflöden avbröts. Östeuropa, som hade lärt sig att låna till allt, gick från gyllene tillfälle till röd varningslampa. Västeuropa började hyperventilera och ville dra hem.
Men nu har vi en massa illbattingar ihop – Östeuropa är som en enda smockfull badstrand full av tyska, österrikiska och italienska investeringar. Sverige äger i stort sett det baltiska banksystemet.
Den europeiska centralbanken, eller farbror Joakim som vi kan kalla honom, har i smyg börjat slita av sig håret. Han lovade att alla som skötte sig skulle få vara med på gemensam Ankeborg-valuta, och en hel rad östeuropeiska centralbanksdirektörer höll hårt räntan i förhoppning om att snart bli godkända. Under tiden lånade deras medborgare billigare i utländsk valuta och lade grunden till ett totalt haveri när deras egen började svaja. När Östeuropa nu frestas att börja devalvera och kanske konstaterar att en del lån helt enkelt inte kan betalas tillbaka är det upplagt för en hjärtattack hos Farbror Joakim också. Han är inte riktigt lika fet som sin amerikanska motsvarighet och det är just problemet.
Så vad gör vi nu åt den här soppan? I vår lilla dysfunktionella europeiska familj har vi en föräldraförening i Bryssel. De måste pressas hårt för att göra en omstart av det finansiella systemet, så att dess institutioner inte längre är ohanterliga och övermäktiga det demokratiska samhället.
De måste dessutom kaxa sig tillräckligt mot kusinen i väster för att verkligen få igenom det.
Men föräldrar är bekväma och tar inte alltid sitt förtroende på allvar. Så vem kommer att sitta och sova i fem år, i förhoppning om en ny liten självreglerande kreditbubbla? Vem är redo att ta av sig handskarna och slåss för att undvika det? Och vem kommer att leva djävulen varje dag?
Det är det allra minsta jag kräver av min representant i EU-parlamentet.
