Den svenska folkhälsan är i världsklass, vilket SvD skrev om igår. Men det finns skillnader även här, i genomsnitt lever man längre i Halland än i Gävleborg och själva sjukvården är ojämlik. I jämförelser som SKL - Sveriges kommuner och landsting - redovisar finns många exempel, ett sådant är den palliativa vården.

Med bara några mils avstånd på västkusten ser förutsättningarna för den vården helt olika ut.

Ewy Andersson, 61 år, är så skör av sin skelettcancer att hon kan råka ut för ett benbrott bara av att ta sig ur sängen. Hon har redan haft flera arm- och benbrott och fick en spricka i nacken - efter en kram.

1999 opererades hon för bröstcancer. Åtta år senare visade det sig att cancern hade spridit sig till skelettet.

- När jag kom till det här teamet hade jag så fruktansvärt ont att jag inte kunde fungera. Men de har lärt mig att man inte ska behöva ha någon smärta.

Två dagar varje vecka kommer dottern Lena Andersson ner från Göteborg till Varberg.

Hon följer med till sjukgymnastiken i sjukhusbassängen och beröringsmassagen. Två aktiviteter som Ewy Andersson behöver och njuter av.

- Det har blivit som en livsstil att åka ner till mamma. Först var allt jättejobbigt, nu försöker vi se det positiva, säger Lena Andersson.

På vissa håll i landet är den lindrande vården väl utbyggd och det är en självklar del för de svårast och kroniskt sjuka. Men på många orter fungerar det inte alls.

- Ofta beror det på okunskap och att man inte tycker att man har tid. Dessutom förväntar sig många att det ska göra ont när man är allvarligt sjuk, säger Gunilla Svensson, sjuksköterska och en av åtta som jobbar i Varbergs palliativa team.

80 procent av patienterna i Varberg har en obotlig cancer, andra har drabbats av ALS, Kol eller hjärntumör. Ibland handlar det om vård i livets slutskede, men det kan också vara mer utdraget, upp till flera år under sjukdomens förlopp. Många är fullt arbetsföra – en obotlig sjukdom behöver inte innebära att man känner sig sjuk hela tiden.

- I den vanliga vården kanske man säger att man inte kan göra mer, men det går alltid. Med omvårdnad, mediciner, sjukgymnastik och kuratorer kan man effektivt göra något åt smärtan, oron och ångesten. Men vi måste också ha en bra kontakt med de närstående, de måste känna att de är i goda händer när det svajar som mest, säger kirurgläkaren Lars-Gunnar Niklasson.

Enheten i Varberg startade i blygsam skala 1996, nu är den viktig och framgångsrik del av sjukvården med ungefär tio inneliggande och 70-75 patienter som bor hemma.

Att bygga bra och trygga relationer med både patienten och de anhöriga är viktigast när man kommer så oerhört tätt inpå varandra, säger sjuksköterskan Yvonne Thomasson.

- Det kan dyka upp så olika situationer och då måste de lita på oss. Likaväl som man måste ta hand om en akut smärta med rätt doser av morfin kanske det behövs samtalsterapi. Om man har svårt att sova kan det bero på många saker, kanske hur barnen eller hunden har det hemma eller hur man klarar ekonomin, säger hon.

Eva Törneberg, hustru till Bengt Ekvall som fick diagnosen prostatacancer 2002, vittnar om just tryggheten.

- Det finns alltid någon man kan ringa, de känner oss och teamet är med oss som en familj. Vi har dragit en vinstlott känns det som, säger Eva Törneberg.

Men på andra håll ser det sämre ut, exempelvis i Laholm. Fram till årsskiftet fanns ett fungerande mobilt palliativt team som servade södra Halland. Men vid årsskiftet lades det ner av landstinget och i stället är det nu patienterna som får ta sig till Halmstad lasarett. Men den nya organisationen fungerar inte.

- Mycket kan bli bättre. I grunden är det inte ett kommunalt ansvar, vi är i händerna på landstinget men vi har svårt att hitta kompetensen inom närsjukvården, säger Jan-Anders Nilsson, som just slutat som kommunens MAS - medicinskt ansvarig sjuksköterska

Greger Fransson, överläkare i Kalmar och registerhållare vid Svenska palliativregistret för bok över hur väl den palliativa vården är utbyggd och hur bra den fungerar. Hans generella svar är att skillnaderna är alldeles för stora runt om i landet och att inrapporteringen dessutom är för dålig.

- Det är svagt av ett land som Sverige att inte ha en grundläggande smärtlindrande vård för alla. Av de omkring 75 000 som dör helt väntat varje år av sina sjukdomar är det bara en tredjedel som ens får frågan om de känner av någon smärta, säger han.

Det som behövs är att patienter och anhöriga ställer krav och att man skapar ett forum mellan kommuner och landsting.

- Tre fjärdedelar att dem som dog på sjukhus 2009 hade man tidigare skrivit ut, men sedan kom de snabbt i retur som en reklamation. Det visar på ett dåligt samarbete mellan kommuner och landsting, säger Greger Fransson.