Men just nu är det bara en vanlig lördag på redaktionen. Snart ska jag packa ihop datorn.
Då smäller det. Jag minns att jag sa herrejävlar. Det är sånt man säger. Min kollega fotografen Magnus Hjalmarsson Neideman tar upp kameran.
Han ska komma till platsen på Bryggargatan vid Drottninggatan just innan polisen svänger in. Han ska ta bilder som sen blir nutidshistoria.
Det är sånt vi gör, vi journalister. Vi fryser bilden. Försöker förstå. Förklara.
Magnus kommer upp igen och ropar till oss att det ligger en död man på gatan. På med jackan. Adrenalin. Blocket i handen.
Jag tänker två tankar: Var det en bomb kan det smälla igen.
Jag tänker: Annars är man bara en liten lort.
Och går ut.
”Om alla vore som du då skulle ju ondskan få regera i all evinnerlighet!”. I Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta ställs ondskan mot modet. Jag förstod det inte då men mannen jag ser i snön hade haft en plan. Platsen är full av julhandlande människor. Drottninggatan är som en stor vaggande kropp. Så nära.
Jag ser mig omkring. Någon har försökt hjälpa den blödande mannen men hindrats av polisen. En man med barnvagn traskar gatan fram, alldeles förbi den döda kroppen. En kvinna har fått en filt över sina axlar och vilar i en farbrors famn. Hon gråter. Polisen sätter upp avspärrningar.
Vi börjar jobba. Vi ställer frågor: har du sett något? Vi zoomar bilder och ser det sönderslitna stupröret. Mannens bleka ansikte. Bombdelar spridda i snön.
”Keep calm and carry on”, ungefär: ”Ta det lugnt och fortsätt leva”, blev mottot efter terrorbomberna i London för fem år sedan. Ursprunget är okänt men användes redan under Andra världskriget.
Bryggargatan är märkligt lugn nu minuterna efter att en man har sprängt sig till döds. Några tar upp sina telefoner och ringer. Andra fotograferar. Andra fortsätter strosa vidare.
Sverige vaknade på söndagsmorgonen med många frågor. Statsminister Fredrik Reinfeldt talade om vårt öppna samhälle.
”Detta samhälle är vi rädda om. Detta samhälle är värt att på alla sätt försvara”.
Min kollega och jag slänger en sista blick på platsen. Sen går vi uppför trapporna till vår redaktion och arbetar så att ögonen värker.
Det är senare, vid läggdags, som tankarna börjar snurra.
Om alla var som mannen i snön skulle ondska få regera i all evinnerlighet.
Om vi inte fortsätter att leva våra liv i en av världens mest blandade städer – vem blir vi då?
Jag vet vad jag blir. Bara en liten lort.
