Jag sitter på en bänk vid en svensk åker och väntar på den buss som skulle ha kommit för fem minuter sedan. Det gjorde den inte. Mest troligt är väl att den försenats på grund av vägarbete. Mindre troligt är att chauffören tröttnade på den gamla vanliga rutten och for iväg på äventyr.
Den som väntar på en buss kan pigga upp sig med de mest fantasifulla historier. Väntan ger oss möjlighet. Utan pauser eller parenteser är det svårare att leka med tanken att en busschaufför kört rakt ut i fantasin en helt vanlig tisdag i september.
Just tisdagar strax före lunch lär folk vara som mest stressade, det finns det undersökningar på. Vårt förhållande till väntan är också utforskad. Nu stirrar jag mig blind mot vägkrönen där bussen som skulle ha kommit inte kommer och tänker på radioprogrammet jag hörde. Om etnologen Anita Beckman vid Göteborgs universitet som skrivit en doktorsavhandling just om väntan. Minns jag rätt delar hon, grovt räknat, in den i två kategorier. Den första är positiv, rofylld. Den andra väntan är otålig och stressframkallande, det är när datorn krånglar eller vi hamnar i evighetslånga telefonköer där en metallröst försäkrar: Ni har nu plats 72 i kön…
När de intervjuade skulle beskriva sin syn på väntan hade de svårt att hitta ord. Väntans tider är inget vi talar om, med undantag av graviditeter. Den väntetid som inte kan illustreras med Lennart Nilsson-bilder är svårare att beskriva. Tiden stannar. Vi bara sitter där, som på bänken i en busskur.
På semesterresor utomlands är det just bänksittande som kan få oss rent lyriska. Som när tre gummor trängs utanför ett hus intill Medelhavet. Hur många medelålders, sönderstressade kvinnor har inte med avund stirrat på dessa åldrade systrars fridfulla väntan på – ja, kanske ingenting. Mer än att het eftermiddag ska övergå i svalare skymning. Längtansfullt kan vi titta på deras händer, de som lugnt vilar över kullriga lår. Tjuvlyssna på orden som kommer lite då och då, allt medan vinden viskar i ett olivträd eller vad som nu skuggar kvinnornas krumma kroppar medan vi själva frenetiskt knappar iväg sms eller nervöst trummar med fingrarna eftersom vi inte får beställa lunch eller ingen kommer med maten som vi redan beställt.
För många av oss är väntan ett efterlängtat tillstånd – som vi har svårt att uthärda när det väl inträffar. Kanske för att det sällan går att styra eller kontrollera. Mitt i ett språng tvingas vi hejda oss – för att något inte fungerar. Vi måste vänta ut att kuggarna åter ska gripa tag i varandra för att samhällsmaskineriet ska fungera. Att se dessa mellanrum som en andlig upplevelse, en potential till frigörelse eller förändring, är inte allom givet.
Den som väntar på en buss väntar dock inte förgäves, inte i Sverige. Men vänta, vad hände nu? Bussen kom – och körde förbi. Chauffören såg mig inte här inne i busskuren. Nästa kommer först om 73 minuter. På dessa minuter kan förmodligen vad som helst hända, under förutsättning att jag förmår vänta och se. Annars får jag väl ta en taxi.
