”Till Vänsterpartiet, Partistyrelsen

I en intervju med Sveriges Radio den 24/9 meddelade partiordföranden att han inte vill vara med i Svensk-Kubanska Föreningen, som han nu kallar ”lydorganisation till den kubanska regimen”. Uttalandet fick stort medialt genomslag under hela lördagen. Lars Ohly säger sig också tala för många partikamrater som skulle dela hans uppfattning. Då vill vi, partikamrater,
markera att det också finns många andra och kräva en ordentlig, bred och öppen diskussion i partiet om Kuba i stället för gliringar via massmedia.

Självklart var det riktigt av Lars Ohly att upphöra att betala medlemsavgiften när han inte längre ville förknippas med föreningens solidaritetsarbete. Men det borde vara under hans värdighet att avfärda 1.500 svensk-kubaners engagemang och kunskaper om Kuba som blind lydnad till en regim på andra sidan jordklotet. Om han i stället tagit del av deras, och våra, kunskaper hade han kunnat undvika genanta påståenden som att det skulle pågå ”fängslanden av människor utan rättegång” på Kuba. Anhållanden sker utan rättegång på de flesta håll, fängelsedomar utfärdas på Kuba liksom i Sverige, men inte alltid i övriga Latinamerika, efter rättegång. Det är lika genant som hans formuleringar i det Kuba-uttalande som partistyrelsen tyvärr antog våren 2004, med påståenden om dödsceller och att åtalade på Kuba inte får välja sina advokater. Amnesty, som brukar åberopas för att kritisera Kuba, påstår så vitt vi vet inte att internerna i Kubas fängelser sitter där utan rättegång, även om de har synpunkter på såväl domskäl som rättegångsförfarandet.

Vi brukar anse att det är bekymmersamt när partikamrater använder sig av massmedia för att angripa partiet i stället för att utnyttja de möjligheter
som finns att diskutera inom organisationen. På samma sätt är det bekymmersamt när partiordföranden gör just detta, mot en annan organisation, utan minsta lilla försök att föra fram kritiken för diskussion i organisationen. Han utnyttjar också den massmediala plattformen för att ansluta sig till blockaden av verklig information om Kuba.

Vi anser inte att Kuba är ett perfekt idealsamhälle, därvidlag delar vi det kubanska folkets och regeringens inställning. Men vi anser att det kubanska samhället, trots över 40 år av ekonomisk, biologisk, terror- och propagandakrigföring från världens utan all jämförelse starkaste supermakt, på ett enastående sätt kunnat tillgodose många grundläggande mänskliga rättigheter. Detta är skälet till att Kuba i Latinamerika upplevs som ett hopp och ett löfte om att en annan, bättre värld är möjlig. Det är också skälet till USAs grova, brottsliga övergrepp på såväl folkrätten som på de mänskliga rättigheterna på Kuba. Och skälet till den kampanj mot Kuba och Svensk-Kubanska Föreningen som också bedrivs i Sverige, med massmedialt stöd. En kampanj som Lars Ohly nu anslutit sig till i stället för att bekämpa.

Dessa saker hänger ihop. Och med en annan prioritering kunde Lars Ohly - med sin många gånger deklarerade och välbekanta kritik av det kubanska systemet - tagit tillfället att tala om vikten av det solidaritetsarbete som är långt ifrån lika välannonserat i massmedia. Han kunde ha talat för frihet för de fem kubanska politiska fångarna i USA och för kampen mot den USA-stödda Miami-baserade terrorismen mot Kuba, och nu också mot Venezuela. En annan prioritering hade också lett till uppmaning - och eget - ekonomiskt stöd för att bygga upp bostäder, skolor, sjukhus och livsmedelsodlingar som förstördes till en kostnad av 1,4 miljarder när orkanen Dennis, av samma
kategori som Katarina, drog över Kuba i slutet av juni.

En annan prioritering kunde också i dagsläget ha lett till nyfikenhet på det samhälle som, trots ekonomisk blockad och fattigdom, av internationella organisationer framhålls som det bästa i världen på att skydda sin befolkning mot naturkatastrofer. Enligt den stora internationella biståndsorganisationen Oxfam America beror detta bl a på ”social samhörighet och solidaritet och ömsesidigt förtroende mellan myndigheter och civilsamhälle”.

Låt oss diskutera detta i partiet. Låt oss studera och analysera det kubanska samhället, utan att göra avkall på våra principer, men också utan att utgå från de förhärskande falska dogmer som omger Kuba. Låt oss sätta in Kuba i sitt sammanhang och låt oss bejaka den kunskap som inte minst våra många latinamerikanska kamrater har om detta. Vare sig vi vill det eller inte är Kuba en avgörande politisk, ekonomisk och social verklighet i Latinamerika, och vi kan inte med avhopp och genanta påhopp hoppas på att den försvinner och befriar oss från obekväma ställningstaganden. ”