I somras sökte Försäkringskassan i Sundsvall ny personal. I annonsen stod att kontoret ville anställa en internservicegeneralist. Folk som läste den hajade så klart till och tänkte: Internserv…eh, vadå?
–Vi letar alltså efter en vaktmästare, klargjorde Försäkringskassan. Bakom namnbytet låg dels en tanke att uppfinna en mer precis titel för att hitta rätt person, dels en förhoppning att ett nytt ord skulle bidra till att höja statusen på jobbet. Och det är ju något vi har sett förut. Städare blev som bekant först lokalvårdare, sedan hygientekniker.
Den här sortens nyord har onekligen ett visst löje över sig. Men om det är en sak som står fullständigt klart hösten 2010, så är det att vårt språkbruk spelar en mycket större roll än vad vi tror. Fråga vänstern – som inte bara har förlorat valet – utan också kampen om orden. Vilket i ett mediefierat samhälle som vårt så klart hänger ihop.
1997 tillträdde Tony Blair som premiärminister. I sitt tal sa han: ”Vi gick till val som New Labour, vi kommer att regera som New Labour”, en mening som svenska öron kanske känner igen, eftersom det nästan ordagrant var vad Fredrik Reinfeldt sa förra valnatten. För säkerhets skull upprepades frasen i år: ”Vi sa att vi gick till val som nya Moderaterna. Vi skulle regera Sverige som nya Moderaterna och det har vi gjort”.
Lånet från den engelska arbetarrörelsen var inget undantag. Målmedvetet har Moderaterna plockat av motståndarna ord efter ord och är numera det nya arbetarpartiet med en vokabulär full av vänstertermer som solidaritet och rättvisa. Ja, funktionärerna brister faktiskt till och med ut i ”Upp till kamp”. Kvar står vänstern, panikslaget kippande efter uttryck.
Det här arbetssättet inleddes i USA 1971, då juristen Lewis F. Powell reagerade över den starka vänstervåg som hade svept fram i Vietnamkrigets spår. Konservativa idéer fick inte fäste och någonting behövde göras. Under 1970-talet startades därför en rad tankesmedjor, som långsiktigt – via bokutgivning, nystartade tidskrifter och uppbyggande av lobbygrupper – lyckades förändra den politiska agendan.
Samma omställning har skett i Sverige. Landet vimlar av tankesmedjor, debattörer och lobbyister som problematiserar de politiska orden och sakta ändrar deras valörer. Vi pratar inte om skatter, utan om skattetryck. Vi kan inte längre nämna jämställdhet utan att fråga: För vem?
Slutsatsen är att om man vill man ta politiken, måste man först vinna striden om språket. Och det är en kamp som pågår dagligen. Se bara på Sverigedemokraterna. De nyhetsreportrar som tidigare kallade partiet för främlingsfientligt, använder numera ordet främlingskritiskt. Nästa steg, som så klart är SD:s mål, är att omnämnas som ”invandringskritiskt”. Det sägs ibland att vi behöver ökad kunskap om hur medier fungerar för att kunna värdera information rätt. Egentligen undrar jag om vi inte också behöver en ökad språkkännedom. För i takt med att den politiska språkstriden ökar i styrka, blir det också allt svårare att svara på vem det egentligen är som skriver vår svenska ordlista.
Är det medierna, väljarna eller spinndoktorerna?
