Det är sommar, men mitt i syrenernas tid känns det ändå kallt. Och det beror inte bara på kallfronten från norr. Det gör ont i hjärtat att se alla studenter stå på skolgårdarna och huttra vid sidan av föräldrarnas hyllningsplakat med de regntunga finkläderna klibbande runt benen. Höra dem sjunga den ljusnande framtiden är vår... När man vet att ungdomsarbetslösheten i april i år uppmättes till 25 procent. Att inkomstklyftorna ökar och var fjärde ensamstående mamma lever i relativ fattigdom. Och att fattigdomsglappet växer när man jämför de utsatta barnen med de välbeställda.

Enligt en rapport från Unicef är det större här än i länder som Polen, Grekland, Estland och Ungern. Många av barnen som nu firar skolavslutning kommer inte att följa med sitt lag på fotbolls- eller handbollscupen den här sommaren, de kommer inte att besöka något nöjesfält och de kommer inte att åka på någon semesterresa. Och, kanske värst av allt, det känns inte riktigt som att någon bryr sig.

I det nya, kyligare Sverige har man nämligen bara sig själv att skylla. Jantelagen har skrivits om: Du som har jobb är någon, du som är utan är ingen. Ödmjukheten inför livets törnar blir ett minne blott när drygheten breder ut sig som ogräs efter regn.

Det är som att vi har fått två olika raser av människor. De närande. Och de tärande. De förstnämnda sätter skygglappar för ögonen och kalkylerar över vad de ska tjäna på nästa jobbskatteavdrag. De senare förväntas vara tacksamma för den hjälp de får, alldeles oavsett hur mycket de bidrog till samhället innan de blev pensionärer eller olyckan, kanske i form av sjukdom eller en livskris, slog till.

S:ta Clara kyrka i Stockholm tog i vintras varje dag i sitt soppkök emot ett par hundra människor som inte hade råd med mat. Bidragsansökningarna till kyrkan har ökat, främst från ensam- stående mammor som behöver hjälp till kläder, mat och kanske tandvård. Hjälp som de inte längre får från offentliga medel.

Många av de utsatta mammorna har jobb men får det ändå inte riktigt att gå ihop. I det nya, dryga Sverige är det deras eget fel. För hallå, det borde de väl ha tänkt på när de valde utbildningen som ledde fram till låglönejobben och fel män som dessutom inte betalar barnens underhåll!

Det är ett nytt slags vi och dom-tänk initierat från våra politiker för att dra röster. Den lägsta formen av retorik men den är effektiv. Så till den grad har det visat sig, i val och opinionsundersökningar, att få längre vågar ta striden för dem som har hamnat utanför.

Den ljusnande framtid är vår, ekar från skolgårdarna och jag huttrar i lågtrycket. Jag tillhör vi, vi som har inkomst, hus och råd. Men jag vill slå ett slag för ödmjukheten. Insikten att i morgon kan det vara jag som är svag. Principen att den just nu starkare hjälper den för tillfället svagare. För att det binder oss samman och gör livet bättre för alla. Man skulle kunna kalla det solidaritet.

Se där, visst blev det genast lite varmare?