Höger och vänster har i hög utsträckning haft samma bild av Sverige, men väldigt olika uppfattningar om den. Bilden har sett ut ungefär så här, med högeråsikten inom parentes:

Sverige är ett land med (för) höga skatter, (för) generösa ersättningar till sjuka och arbetslösa och (för) stor offentlig sektor.

Den centrala politiska debatten i Sverige har förts med den bilden som fond.

På högerkanten har särdragen ofta betraktats som skadliga för svensk ekonomi och arbetsmoral. Socialdemokraterna har försvarat modellen ideologiskt, och lagt till att ”humlan flyger”. Det vill säga att svensk ekonomi ändå har presterat bättre än omvärlden, vilket den har gjort ibland.

Men nu visar socialförsäkringsutredningens rapport att Sverige har tagit ytterligare ett steg bort från att vara ett politiskt undantagsland.

Från 1940-talet har en svensk arbetslös fått högre ersättning än genomsnittet i västvärlden. Sedan ett par år tillbaka är det inte så.

Men nationella självbilder lever ofta kvar långt efter det att verkligheten har förändrats. Sminket sitter kvar.

Uppfattningen om Sverige som ett undantagsland har ibland, i alla fall sedan 1970-talet, varit till fördel för borgerligheten. De borgerliga har kunnat måla upp bilden av politiska excesser – och lovat att sätta stopp för dem.

Regeringen Reinfeldt talar visserligen varmt om den svenska modellen, men efter sex borgerliga år är uppdraget att normalisera Sverige delvis verkställt. Skattetrycket sjunker, socialförsäkringarna liknar omvärldens.

Och då uppstår minst två problem för borgerligheten. För det första förlorar man ett reformargument. Det andra är mer existentiellt för en regering som ofta beskrivs som passiv: när ett uppdrag är utfört, vad gör man då?